Tid att tänka på tid

Ibland känns det som att man har för lite tid. När man vill hinna så mycket så möjligt på så kort tid som möjligt, för att man ska hinna med något annat, senare.

Bild från Facebook

 

Eller när klockan närmar sig 5:00 en lördag morgon och man sitter och pratar om allt mellan himmel och jord, om hallonlakritsskallar, fraktaler och spöken till exempel, med sina bästa vänner (man har hållt på med det sen klockan 19:00 kvällen före - det kallas i mina kretsar för  "tjejkväll") - och man inser att det kanske är läge att åka hem och lägga sig. Då känns det som att man har för lite tid, för man ville ju sitta där ännu längre.

Ibland känns det som att man har för mycket tid. Man vill "snabbspola fram" en dag kanske för att komma till en "annan" tid.

Det känns som att jag har för mycket tid just nu. För jag kan inte sova. Jag vet att det vore väldigt bra att sova nu men det går liksom inte. Så därför tänkte jag att jag skulle försöka använda denna tiden tills att den "nya tiden" kommer. Jag får skriva ner det jag tänker, hade jag tid att tänka. Förhoppningsvis blir jag trött på köpet och kan "spola fram" tills imorgon bitti. 

Undrar om man tänkte så här förr. Tänkte man på tiden? 

Är begreppet "tid" en modern företeelse? Är det som med begreppet "lycka" - att man inte hade tid att tänka på "tid" förr? Därför blev man inte psykiskt sjuk på samma sätt som nu? (Numera "upptäcks" ju fler psykiska sjukdomar hela tiden, om man ska gå efter "psykiatribibeln" DSM eller vad den nu heter.) Man hade förr liksom varken för lite eller för mycket tid till att vara lycklig eller olycklig? Man bara var? 

Fast det tänkte man ju inte på?

Hmm!?!

Fast å andra sidan hade man ju heller inga hallonlakritsskallar... 

Observera att jag inte menar att "vifta bort" människors eventuella psykiska ohälsa med att de har "för mycket tid att tänka över den". Det finns såklart massor av människor som mår mycket dåligt.