Kan man vara svenskalärare om man är dyslektiker? Om dejting!

Jag kollade igår kväll på några avsnitt av den nya Netflixserien "Halva Malmö består av killar som dumpat mig", som är baserad på en bok som jag läst för ett tag sedan, av Amanda Romare (en person som jag tycker verkar vara väldigt sympatisk förresten!). Boken tycker jag är jättebra, känner igen mig till viss del, och serien tycker jag också om, hittills i alla fall. Jag har själv varit med om en del roliga situationer när jag dejtat genom åren, tänkte jag skulle skriva ner några av dem här. Jag nämner inga namn eller så. I fredags på jobbet berättade jag om några lustiga saker som jag varit med om när jag dejtat.

En väldigt rolig sak hände för länge sedan, en man som var mycket äldre än mig, kanske 53 år, skrev till mig på en dejtingsajt och tyckte att jeansjackan jag hade på profilbilden var väldigt snygg. Jag hade väl inte tänkt träffa honom ändå, han var ju mycket äldre, men jag tänkte att jag kunde svara (för att typ vara trevlig, nu tänker jag att det inte är grejen med dejtingsidor, alltså att svara på alla meddelanden och vara trevlig, det är bara slöseri med tid). Jag förstod snart att han var väldigt intresserad av jeans, frågade om jag ofta använde jeans, hur länge jag hade haft den jeansjackan osv. Själv försökte jag fråga om vad han hade för intressen och vad han gillade för musik, försökte få våra konversationer att handla om annat än just jeans, men han gled hela tiden in på jeans... Vi skrattade en massa åt detta på jobbet i fredags.

En gång för några år sedan var jag hemma hos en kille efter några dejter, han hade en prydnadstomte framme mitt i sommaren, jag kunde så klart inte låta bli att kommentera det. Han tyckte att det var praktiskt att ha den framme året om sa han, om jag inte kommer ihåg fel... Det imponerade inte på mig kan jag säga. 

När jag var aktiv på Tinder för några år sedan matchade jag med en kille som var en dyslektisk lågstadielärare, han undervisade bland annat i  ämnet svenska, jag undrade i mitt stilla sinne hur han kunde klara av sitt jobb. Men i alla fall, jag hade väl skrivit något i min profil om att jag sysslade med scrapbooking, och han inledde med att fråga om jag kunde scrapbooka hans resor runt om i världen. Till slut när vi hade träffades IRL sa han att han tyckte att jag passade mer ihop med hans kompis, som var lugnare, den dyslektiske svenskaläraren visade bilder på kompisen. Det kändes lite märkligt. 

En gång för länge sedan träffade jag en jättetrevlig kille, det var lätt att prata med honom och han såg bra ut tyckte jag. Men när vi kom in på gemensamma bekanta kom vi efter en stund fram till att vi var släkt med varandra, i och för sig på väldigt långt håll, och det blev en himla dålig stämning...

 När jag var med på Mötesplatsen för sådär 13 år är sedan skrev jag med en kille där och vi kom in på vad som gick på TV:n. Han hade skrivit någonstans att han gillade BAO, jag fattade inte vad det var för något. Jag skrev att jag hade råkat få på någon SVT-kanal men att det var så tråkig musik där. Det visade ju sig att det var BAO (Benny Anderssons Orkester) som spelat i den kanalen just då, det band som han gillade. Det blev lite pinsamt. 

En annan gång var jag på en dejt på ett café i Borås med en kille som verkligen försökte sälja in sig, det kändes som att han trodde att han var på en anställningsintervju, han pratade om att han satsade på att bli chef på sitt jobb nästa år och en massa grejer. Så här i efterhand så är det himla kul...  

För några år sedan fick jag ett meddelande från en kille som undrade om jag kunde gå på hans rygg med höga stilettklackar, han kunde köpa dem åt mig. När jag berättade om detta sedan på jobbet för en kollega, sa hon att hon råkat ut för precis detta också, det var säkert samma kille. 

En gång matchade jag med en kille på Tinder, men jag kan inte ha kollat så noga i hans profiltext. När jag granskade den efteråt reagerade jag på att det stod att han gärna ville träffa långa tjejer, och att han hade ett extrajobb som innebar att han importerade damskor i stora storlekar... Jag antar att han var lite extra intresserad av stora kvinnliga fötter. 

En sommar när vi skulle ha en liten after work (några kvinnliga kollegor och jag) så blev det så att en kille jag matchat med kom med på den, jag hade väl nämnt för honom att jag skulle på after work på en bar/restaurang och han frågade om han kunde följa med. Det blev en lite märklig upplevelse, för mitt i after worken skulle han prata om sina medicinska problem, och han var väldigt högljudd och extrovert, pratade väldigt mycket. En intressant upplevelse! 

För länge sedan såg jag på Tinder en kille där som skrev att hans stora intresse var Ryssland, att han planerade att resa runt i det landet under flera månader (det var alltså långt innan invasionen av Ukraina). Jag blev så nyfiken på detta, jag ville veta mer om hans intresse och hur det hade startat, nästan så att jag ångrar att jag inte swipade höger så att vi kanske kunde matchat och att jag då hade kunnat få svar på mina frågor. 

För ett tag sedan såg jag en kille på Tinder som hade som enda bild Monica i Vänner, där hon har väldigt risigt hår och såg helt galen ut. Jag undrade hur han tänkte när han valde bilden. 

Det finns mycket mer att säga om dejting, jag kanske återkommer... Nu ska jag lägga mig. 

 

 

Vad ni än gör, börja inte banta!

 Jag vill uppmana alla att inte börja banta på något sätt, någon gång! Jag gick med i Viktväktarna hösten 2014, för mer än tio år sedan, och det ångrar jag mycket. Jag var inte överviktig enligt BMI när jag gick med (vad jag kommer ihåg), jag ville bli "lite smalare". Det har jag verkligen inte blivit, snarare tvärtom... Och jag fick en väldigt komplicerad relation till mat, sötsaker, motion och kroppen. Det är inte bara Viktväktarnas "fel", det finns många andra orsaker till det tror jag (till exempel vad hela samhället och media signalerar hela tiden, att "smal är bäst") , men ändå. All tid  som jag lagt på att väga hushållsost, räkna köttbullar, tänka ut hur många chokladbitar jag kan äta på fredagskvällen, redan på måndagskvällen, och så mycket mer, under mina perioder då jag kört Viktväktarna, har inte gjort det bättre. Jag har haft ångest inför att gå upp på vågen varje vecka, med coachen jämte, jag äger nu ingen våg, ser ingen vits med det. 

Forskning visar att bantning, eller vad man nu vill kalla det, inte leder till viktnedgång på sikt, bara en kortsiktig viktnedgång. Läkartidningen skriver intressant om att ämnesomsättningen går ner vid bantning, och om programmet Biggest loser, läs här ! Bantning och dieter är också en riskfaktor för ätstörningar, visar forskningen (läs till exempel här hos Läkartidningen). Är folk medvetna om detta? 

Alla människokroppar strävar efter, genom till exempel hormoner, att väga så mycket som den någon gång gjort. Därför är det svårt att gå ner i vikt och behålla vikten på sikt. I boken "Slutbantat" av Erik Hemmingsson kan man läsa om detta, han är en överviktsforskare. Kolla här: Slutbantat

Jag skulle ha läst mina egna blogginlägg innan jag gick med i Viktväktarna första gången. Tycker faktiskt själv att jag haft vettiga tankar om kropp, bantning och sådant, och dessa inlägg skrev jag innan hösten 2014. Jag förstår mig inte på mig själv....  

När jag började med Viktväktarna ändrade jag totalt sättet att se på mat, choklad, på allt jag åt, jag var ju tvungen att väga, räkna, mäta allt jag åt nästan... Det säger sig själv att det inte kan vara hälsosamt! Och att inte äta när man är hungrig, vilket man när man håller på med bantning är tvungen till, känns fel! Man ska ju försöka lyssna på sin egen kropp, på dess signaler, så tänker jag nu. 

Man blir på sikt mer fixerad vid det "förbjudna" när man håller på med dieter, man vill väldigt gärna ha det man inte kan få... I mitt fall har choklad varit en sådan grej, jag har fått jobba med det mycket efteråt. 

Jag kommer ihåg en lördag där jag var på en tacokväll med min bror och hans kompisar. Jag höll på med Viktväktarna då, och hade bestämt mig innan för att jag skulle äta två tortillas med fyllning, tacos alltså. Men när jag ätit mina två fortsatte de andra äta, och det var fruktansvärt att titta på. Det är lite komiskt så här i efterhand att tänka på... Och jag undrade hur de andra kunde vara så smala, när de åt så "mycket". Saken var väl den att jag åt väldigt lite då, inte att de åt mycket liksom. 

Förra vintern och våren gick jag med i ett program lett av en coach i initiativt ätande, vi träffades till exempel varje måndagskväll, ett litet gäng med tjejer, via Zoom. Här kan man läsa om vad intuitivt ätande är.  Jag kopierar in en del av vad som står på sidan: 

"Vi föds med en instinktiv förmåga att känna hunger och mättnad och en vilja att respektera dessa signaler. En bebis gråter när den är hungrig tills mat kommer och vänder sedan bort huvudet när den är mätt. När vi blir äldre så lär oss av våra materfarenheter och får så en erfarenhetsbaserad kunskap om hur olika mat får oss att må, det är den kognitiva biten. Vi vet att om vi bara äter glass till lunch så orkar vi inte eftermiddagen något vidare. Till detta kanske vi lägger till lite enkel näringslära, till exempel att kroppen mår bra av att få i sig både kolhydrater, fett och proteiner i en måltid. Intuitivt ätande är på så sätt ett samspel mellan vår instinkt, alltså kroppens signaler, och våra tankar och känslor."

Dietkulturen som finns i vårt samhälle förstår denna instinkt. Jag tycker att programmet hjälpt mig mycket, och att effekten kommit ett tag efteråt, men jag jobbar fortfarande på att få en normal och balanserad relation och syn på mat. Det kostade rätt mycket, men inte mer än tapetseringen av vardagsrummet ;-), och det var helt klart värt pengarna! Aftonbladet skriver också om vad intuitivt ätande är.

Jag uppmanar alltså er: BÖRJA ALDRIG NÅGONSIN BANTA!!!

Fria tankar, inspirerade av en dålig bok...

Vi hade förra gången i bokcirkeln en bok som jag tyckte var nästan totalt helt värdelös, jag förstod mig inte på den. Agneta Pleijels "En vinter i Stockholm". Men några deltagare i bokcirkeln sa att det verkade som att författaren helt fritt skrev ner minnen och tankar som kom till henne, hon skrev hej vilt från olika skeenden av sitt liv, men som hon när hon skrev kom till henne som minnen. Några andra tjejer i bokcirkeln sa att när man började tänka på det på det viset, blev det lättare att läsa själva boken. 

Så det är det jag tänker att jag ska göra i detta blogginlägg, låta tankarna flöda som de kommer precis här och nu, i mörkret i min lägenhet, efter att jag har funderat på om jag skulle blogga eller inte. Jag har flow just nu, med tankar, som man kan ha flow när det gäller att skapa med annat än ord, som jag också har ibland, till exempel gällande scrapbooking. Ibland glömmer jag att äta på flera timmar, om jag fixar kaffe kallnar det innan jag hunnit dricka ens en tredjedel. För att jag är så inne i det jag håller på med, jag glömmer allt annat. Vi fick lära oss lite om flow när jag gick psykologikursen för länge sedan (grundkurs) har jag för mig. 

Så nu börjar jag. Jag tänker på att det är en härlig kväll, jag har börjat komma upp mycket tidigare på morgnarna nu, slutat snooza nästan helt. En god cirkel blir det, till skillnad från en ond. Vi behöver mer goda cirklar tänker jag, så jag hoppas inte att denna bryts och istället blir en ond. Jag tror inte det heller.

Apropå psykologi så har jag förstått att människor generellt, alla, ser på sig själva och sina närmaste som att dessa är heterogena, fyllda av nyanser, eller om det finns bättre ord för det... Till skillnad från folk från andra ställen, folk man inte känner så noga, personer från andra länder, då tycker man (alla människor!) att de är mer homogena, mer lika varandra. Jag tycker det är himla intressant. När man var liten tyckte man att kanske alla i Kina såg likadana ut, när man såg kineser på TV, men jag läste eller hörde någonstans att kineserna tycker att européerna ser väldigt lika ut varandra. Och det har ju med det jag skrev innan att göra! 

Vi kanske skulle försöka, för att lösa alla problem som finns, lära känna varandra, se att vi är olika. Jag bara funderar nu. Jag tycker själv att jag sedan några år insett att de flesta människor är trevliga, när man väl börjar prata med dem, när man mer förstår sig på dem och lär känna dem lite. Det kanske kan låta konstigt, men jag var ett väldigt blygt barn, jag vågade inte prata med någon nästan, förutom min familj och några få kompisar. Jag sa ingenting i skolan, inte i lågstadiet och mellanstadiet. Det kanske är svårt att förstå nu för mina kollegor till exempel, för jag pratar ibland så mycket på lunchen att jag nästan glömmer av att äta...

Slut på funderandet, nu ska jag sova. Behövde få ur mig lite ur huvudet, för att kunna slappna av... 

Skulle förresten önska att det fanns någon typ "filosofiklubb" här någonstans, där man kunde diskutera det här, jag saknar min tid på internatet på Billströmska där det fanns när man ville tillgång till massa intressanta människor att diskutera med... Jag vill inte gå med i ett parti och diskutera där, det verkar så himla inrutat eller vad man ska säga, och så måste ju alla rösta likadant i partiet, de som alltså är mer i politiken. Det skulle jag nog aldrig klara av. 

Vem vet, kanske kommer det ett inlägg med tankar och funderingar kring böcker... Det funderar jag i alla fall på. Skriv gärna någon kommentar om vad ni tycker om det jag skrivit, jag gillar diskussioner! 

För tio år sedan bråkade jag med feminister

Kom att tänka på att jag för sådär tio år sedan (2014) diskuterade mycket med feminister på internet. Jag hade mycket tid då jag var sjukskriven, på grund av akut stressreaktion, och så här efteråt tänker jag att det kanske inte var så smart att sitta så mycket med mobilen och diskutera och ifrågasätta på instagram, bloggar och så vidare. Men i alla fall, det gjorde jag.

Jag kommer ihåg att Fanny Åström skrev om automatiserat barnafödande, hon menade att graviditet och förlossning var den grövsta, mest ultimata, formen av kvinnoförtryck, därför skulle hela graviditeten ske genom en maskin. Hon tyckte att samhället skulle bekosta detta, att samhället var skyldigt att göra det för kvinnorna. Jag höll inte med, har förstått att graviditet och förlossning ju kan vara väldigt farligt, men tycker ändå inte att det är värdigt eller rimligt att hela graviditeten sker i en maskin. Hur bra kan det bli, och det måste bli väldigt, väldigt dyrt (sjukvården har en massa problem redan nu med vårdköer och så vidare, ska vi då lägga en massa resurser på detta?). Dessutom kommer ju inte i så fall alla kvinnor få ta del av det, mest vita kvinnor i västvärlden. Jag tyckte inte heller att det kändes etiskt eller värdigt för varken barnet eller kvinnan, jag förstår att många kvinnor tycker att graviditeten är väldigt fin och inte vill vara utan den upplevelsen. 

Senare har jag förstått att det inte var hennes idé från början, det var en amerikansk feminist som skrev om det för ganska länge sedan, men nu kan jag inte hitta det när jag googlar (tror jag läste det i en bok). 

Jag kommenterade några gånger tror jag på Fannys blogg, sedan blev jag blockerad där. När man kollade kommentarerna var de flesta sådana som höll med om hennes åsikter, hon verkade inte vara intresserad av någon som helst diskussion eller debatt där, det var lite av en envägskommunikation. Likadant var det på hennes Instagram och Twitter. 

När man nu googlar på "Fanny Åström" kommer man till hennes blogg där det står "Kom i kontakt med ditt inre hat". Bloggens senaste inlägg är från november 2023. Jag följde henne innan på Instagram, såg att hon och hennes flickvän väntade barn. Frågade i en kommentar Fanny hur det hade gått med detta med automatiserat barnafödande, hon svarade att det inte var möjligt än. 

Jag tyckte även det var dumt av henne att kalla Blondinbella (numeraIsabella Löwengrip) för hen, då Isabella hade skrivit eller sagt att hon inte gillade att bli kallad för det.Fanny respekterade inte Isabella. Man kan tycka vad man vill om Isabella, men om hon inte vill bli kallad hen ska man väl inte kalla henne det. 

Det var inte bara med Fanny jag försökte diskutera då. Det var mycket prat om manshat, att det var bra för kvinnor att känna hat mot män, en del i deras kamp. Jag höll inte med, tyckte inte att det verkade konstruktivt att hata halva jordens befolkning (numera är det tydligen lite fler män i världen totalt sett dessutom, förut var det fler kvinnor). 

Jag hade gått på folkhögskola i ett år innan detta (något av det bästa jag gjort, underbart, många intressanta diskussioner, jag slapp laga mat och diska på vardagar, och fantastiska fester) och hade väl blivit påverkad av alla "vänstermänniskor" där (jag tycker själv att jag är mer vänster än höger, men där var det en del som var väldigt, väldigt vänster, speciellt i min klass, vi gick en kurs om bland annat mänskliga rättigheter så det var väl inte konstigt), så jag började intressera mig för partiet Fi, var till och med på ett möte med dem i Göteborg. Jag tyckte att det verkade som ett bra parti i början, men efter ett tag insåg jag att det var mycket prat om manshat där också. Sedan förstod jag att det partiet inte verkade befinna sig i verkligheten, de verkade inte till exempel ha kollat om alla deras förslag gick att finansiera. 

Jag har råkat ut för en del negativa saker som män gjort, men också blivit dåligt behandlad av kvinnor. Det finns kvinnor som misshandlar män också, jag har varit med om när en kvinna psykiskt misshandlande sin sambo, en man, det var väldigt obehagligt. Jag ser det inte som konstruktivt att kvinnor ska hata män (då skrev folk "hata på män", men jag tycker att det ser så fult ut så jag vill gärna inte skriva det), är det inte bättre att försöka samarbeta med män för att få igenom förändringar? Alla vinner ju på jämställdhet, även män.   

Jag tänker att man kan väl hata män ett tag, sedan får det vara bra, då får man gå vidare! (Jag sitter och skrattar samtidigt som jag skriver detta...)

En feminist som var väldigt aktiv i debatten om manshat var Lady Dahmer, hon var då även aktiv på Twitter, hon retweetade ett av mina inlägg om just detta (har jag för mig), men hon tog det ur sitt sammanhang. Jag hade skrivit flera så kallade tweets efter varandra som hörde ihop, man fick inte använda lika många tecken som nu, och hon retweetade en av dessa, och utan sammanhanget kunde det verka som att jag tyckte något annat liksom. Flera av hennes följare retweetade, folk kommenterade om hur dum jag var, hur fel jag hade. Jag tyckte att det var ganska jobbigt. 

Även Underbara Clara skrev om manshat och var lite väl "radikal" då tyckte jag. 

Sedan kan jag tycka att det var fel av Lady Dahmer att i ett inlägg på sin blogg skriva att en av hennes söner var en "liten kvinnoförtryckare" (vet inte om det hände just 2014, det kan ha varit tidigare eller senare ). Kommer inte ihåg hur gammal han var,  kanske runt 5. Hon lade ut en bild på honom och skrev typ "här sitter den lille kvinnoförtryckaren". Ett barn kan inte vara en kvinnoförtryckare tänker jag, och jag tycker att det är fel att använda sina barn i sin "politiska kamp" (hon var/är verkligen inte ensam om det). Lady Dahmer hade väldigt många läsare på sin blogg (nu när jag kollar är det senaste inlägget från 2019, men hon har väldigt många följare nu på Instagram). Några år efteråt när jag försökte hitta detta blogginlägg var det borta, hon måste ha raderat det.  Men internet glömmer inte!

Kommer ihåg att sommaren 2014 skrev Fanny Åström ett blogginlägg om att hon "firade 30 år av patriarkalt förtryck" (kommer inte ihåg om hon fyllde just 30). Jag tyckte att det var så sorgligt. Att man tänker på hela sitt liv som ett enda stort förtryck, man ser väl sig som ett offer hela tiden då. Hur bra är det? Vad leder det till? Är det något konstruktivt? Skrev hon det bara för att provocera?

Jag köpte förresten en målning via Instagram av Fanny, tror det var för något år sedan. Hon målar väldigt fint tycker jag, och denna passar så bra till mina gardiner i köket. 

2014 sommarpratade Kakan Hermansson, hon använde så himla många begrepp och ord som var nya för mig, det tyckte jag också var ett problem, att så kallade "vänsterfemininster", eller vänstern över huvud taget, använde (och använder, förstår jag det som) sig av ständigt nya uttryck, begrepp, förkortningar, ord, det kommer hela tiden nya. För att hänga med i debatten måste man googla hela tiden och plugga på om vad de betyder. Man hinner knappast med att jobba eller ta hand om hus eller hem, om man ska försöka delta i vissa debatter på nätet. Om man råkar använda fel benämning blir man kallad okunnig, ignorant eller liknande. Jag tycker att det är elitistiskt, det stänger ute så många. Är det rimligt? Är det bara de som har som jobb som till exempel journalister, influencers, de som har tid att läsa på, som ska få delta i debatter?

Sedan var det så motsägelsefullt att det 2014 stod på Fannys blogg att hon var kommunist, samtidigt som hon tiggde pengar via Swish (för sitt arbete med bloggen eller liknande skrev hon). En del på instagram som påstår sig vara socialister, mot kapitalism och så vidare, har samtidigt samarbeten med företag via Instagram. Jag förstår att de måste få in pengar på något sätt, men det är väldigt motsägelsefullt tycker jag.   

Jag blev kallad en massa saker när jag försökte diskutera feminism på nätet då, till exempel att jag hade "internaliserat kvinnohat" i mig. Som jag förstår det betyder det att samhället och patriarkatet har påverkat kvinnor till att hata sig själva som just kvinnor.  Det tycker jag är ett så konstigt begrepp. Självklart påverkar samhället alla, men man kan ju inte gå runt och tänka om sig själv och andra att det man säger, tycker, gör, att man gör det på grund av något sorts internaliserat hat. Det finns även det som kallas internaliserad funkofobi, internaliserad sexism, internaliserad rasism, internaliserad transfobi (som det pratades om i Nyhetsmorgon i TV4 för någon vecka sedan) och säkert många fler. Ska man inte anta att folk menar det de säger, och vem har rätt att säga till någon att "du säger det för att du hatar dig själv"? Jag tycker att det blir så himla märkligt...   

Nu kom jag att tänka på en lärare som vi hade när jag pluggade folkhälsovetenskap för länge sedan, hon var lärare i någon kurs om kön och genus. Hon sa att allt som en människa är, förutom hennes känslor, är konstruerat, av samhället, normer och så vidare. Det har jag tänkt en del på sedan dess. Jag tycker inte att det är rimligt att man ska gå runt och tänka att allt med en (och alla andra) är konstruerat. När vi pratade om detta när jag gick på folkhögskola (tror det var då) var det en tjej som sa att till och med känslor var konstruerade, det tror inte jag på. Vem är man om allt är konstruerat? Vad är meningen då? Jag tror att jag skulle bli tokig om jag gick och tänkte att det var så. Sedan förstår jag ju att samhället och massa annat påverkar en.  

Numera följer jag inte så många "politiska konton" på Instagram. Jag vill mest se mysiga bilder av pyssel, blommor, bakning till exempel när jag går in på Instagram, så jag har avföljt en del konton där det var mycket diskussioner. Jag använder inte sociala medier på det sätt som jag gjorde tidigare, jag ser nu att det inte var så konstruktivt att försöka diskutera och ifrågasätta på det sätt jag gjorde. Jag har Twitter (nu kallas det X), som jag tycker är mer polariserat, men det har blivit bättre efter att man införde att man kunde "gilla" inlägg, jag tycker att det är en ganska trevlig plats för det mesta, jag har avföljt en del konton även där.  

För att avsluta, jag kallar mig feminist. För feminism står i grunden för, enligt NE, "en social rörelse för jämställdhet mellan kvinnor och män, och enligt Wikipedia "en samling rörelser och ideologier vars målsättning är att kvinnor ska ha samma rättigheter och möjligheter som män och där feminismen verkar för kvinnors politiska, ekonomiska och sociala rättigheter".

Hur hade det blivit om Humle hanterats som henkatt? Hmm...

Sånt jag har funderat på, som nog skulle vara väldigt kul att forska på:

1. Hur svenskar framställs i populärkultur runt om i världen, t ex i filmer och låtar. Jag kommer att tänka på när de kollar på Pippi Långstrump i Gilmore Girls, den svenska familjen i "Desperata husfruar", den svenske kocken i Mupparna. Det är ju alla amerikanska exempel ch för sig. Hur ser det ut i andra kulturer - hur framställs svenskar där?


Hittade inte just det klippet jag tänkte på, men här är när personer ur serien Gilmore Girls sjunger Pippi Longstocking-sången.

2. Varför urinblåsan på vissa personer tycks bli starkt påverkad av om personen vet att toalett rätt snart finns inom räckhåll? Det händer mig ofta, till exempel då jag är ute på promenad och på väg hem eller åker bil till något ställe som kan har WC. 

Hur är hjärnan ihopkopplad med urinblåsan? Hur påverkas systemet av yttre intryck/stimuli? Borde ju bli ett tvärvetenskapligt ämne, mycket intressant!

3. Hur barn till personer med personlighetsstörningar, tex psykopati (egentligen heter det antisocial personlighetstyp) eller borderline, upplever sina föräldrar och hur de (barnen) mår själva.
         
Här är en förening för vuxna barn till narcissistiska föräldrar: vuxnabarn.nu/

4. Hur husdjurs beteende påverkas av hur ägarna behandlar dem, till exempel ur ett genusperspektiv. Blir honkatter annorlunda till sättet jämfört med hankatter beroende på hur matte tilltalar dem? För jag antar att det finns viss skillnad.

Skulle Humle blivit en annan slags katt om han ej blivit bemött som just en hankatt?
Hade det blivit annorlunda om vi hanterat henom som en henkatt?
Eget foto från förra hösten.

(Jag kämpar för övrigt för att avsexualisera getkroppen...)

5. Om djur kan ha psykiska sjukdomar, funktionsnedsättningar och personlighetsstörningar. Kanske kan psykopati förklara vissa getingars beteende (endel verkar sticka till trots att man inte förargar dem på något sätt, har själv aldrig varit med om det själv, men har ju hört talas om detta)? Eller kan det vara ett uttryck för ADHD? Läs mer om liknande funderingar i ett annat inlägg

Bildkälla

6. Orsak till olika kroppsformer bland människor. Ibland kallas kvinnors former för päron, äpple, vas och så vidare, Något företag försökte för ett tag sen införa något liknande gällande män, då jämförde man med grönsaker. (Se klippet här på SVT )

Hur samverkar olika saker, t ex kön, hormoner, kost, gener, ålder, fysisk aktivitet, stressnivå och annat med varandra? Varför ser vi ut som vi gör?

Ser du din man/pojkvän/bror/farbror/valfritt här?
Foto från Tankar av Tuss

7. Hur färger påverkar människor, deras sinnesstämning och hälsa bland annat.  Jag har läst i en bok om färger och inredning att röda sovrumsväggar ger ökad risk för hjärtproblem för de som (försöker) sova där, att färgen lila ger inspiration. Jag har hört att färre dödas av gula bilar - om det är så, varför?

Betydelsefulla Böcker. Del 1

Jag har alltid gillat böcker. Berättelser. Att läsa och att skriva. 

När jag var liten fick jag en liten bok om några kattungar, jag tror att jag fick den av en släkting. Det var så fina bilder. Undrar om den finns kvar någonstans?

Jag kommer ihåg när Mamma läste ur olika sagoböcker. Till exempel Mio min Mio, jag minns att det var en fantastisk berättelse. Fast jag kommer inte ihåg riktigt vad den handlade om...

Sorglig men ändå så fantastisk, det var som om man fick gå in i en annan värld. Bilderna i boken gjorde nog en hel del.

Kanske var berättelsen så fantastisk just för att den var så sorglig.

Vi hade andra Astrid Lindgren-böcker, en del väldigt sorgliga, som den om flickan som hade bott hela sitt liv på ett fattighus. Jag kommer inte ihåg vad den heter, men det var ett träd inblandat. Jag tror att flickan planterade ett frö utanför fattighuset och att trädet sedan följde henne genom livet. Och trädet flickan.

Och så finns ju Flickan och svavelstickorna av HC Andersen. Den är ju väldigt tragisk, och en del kanske tänker att den inte passar för barn över huvudtaget.

Det tycker inte jag. Det behövs sådana böcker tror jag också för att barn ska kunna förstå hur andra människor har det, idag finns det många som lider runt om i världen på olika sätt.

Bildkälla: Wikipedia

Men det finns ju såklart andra sorters böcker. Även sådana som är lite mer lättsamma och roliga. Madicken. Ronja Rövardotter. Mimmi - hon som bor i Göteborg och går på bamba - något som man tydligen gör där... Dessa har jag även sett på TV som film och serier.

En sommar lyssnade vi hela familjen på Mimmi i bilen, jag tror vi skulle någonstans på semester. Alla skrattade.

Jag tror att en göteborgsk dam vid namn Viveka har skrivit böckerna om Mimmi, hon har också skrivit böckerna om Saltön.

Och så fanns ju de där böckerna som man tittade i, med lite text och bilder, samtidigt lyssnandes på en berättarröst.

Aristocats. Den lilla sjöjungfrun. Lady och Lufsen. Till exempel.

imdb

En gång var jag med i en tävling via TV1000 tror jag, då skulle man beskriva och skicka in hur man ville att TV:n skulle vara i framtiden. Jag ville att fjärrkontrollen bland annat skulle ha en knapp som gjorde att föräldrarna gick ut ur rummet...

En gång när jag kom hem så låg det ett stort paket utanför dörren. Jag tror att det var stort i alla fall. En kompis och hennes syskon var med, också mina syskon.

Jag hade vunnit 3:e pris. Pappa sa att jag nog skulle vunnit hela tävlingen om jag varit yngre.

I paketet fanns 3 Disney-filmer. Peter Pan. Djungelboken. Och den som jag blev gladast för - Skönheten och Odjuret.

Vi hade jätteroligt den kvällen! Alla barnen tittade på alla tre filmerna i sträck tror jag.

Sen Hans och Greta. De tre små grisarna eller vad den heter - eller blandar jag ihop det med några björnar?

Askungen!

Barna Hedenhös!

Bamse!

Jag har en dagbok som jag fick när jag var 5 år tror jag, i den har jag mest ritat och målat. Men det finns en del skrivet också.

Jag har sett att i någon Mina vänner-bok har jag skrivit att jag ville bli författare när jag blev stor. I någon annan bok har skrivit att jag ville bli målare och konstnär, för övrigt.

I lågstadiet hade vi olika små böcker där vi skrev om naturen, om utflykter, klistrade in saker vi pysslat ihop och så. Nu när jag tittar tillbaka i dem skrattar jag väldigt mycket. Fast inte var det väl min mening då att det skulle vara roligt.

Stavfel och sär skrivningar. Konstiga formuleringar. Och jättekonstiga vändningar i berättelserna.

Ja, inte var jag så bra på att skriva då.

Men alla måste väl börja någonstans.

Här är ett exempel.

En gång skrev jag ett brev till statsministern. Jag tyckte att alla som jobbade i Sverige skulle ha samma lön, bland annat. Göran Persson skrev tillbaka att han tyckte det var bra att jag var intresserad av såna frågor, men att det var viktigt att få lite mer pengar om man hade utbildning till exempel.

Fast det var väl säkert inte han som skrev brevet. Men jag tror att Göran hade skrivit under det.

Redan på den tiden var man tydligen politisk...

En lärare läste i lågstadiet Momo - eller kampen om tiden. En väldigt intressant bok, som passar alla åldrar tycker jag.

En bok om tid.

En bok för alla tider.

Absolut en bok som passar denna tid!

Jag läste den själv mycket senare, i gymnasiet, och den väckte mycket tankar då också. Jag rekommenderar den!

bokus
Jag ryser när jag läser recensionerna av boken!

 

En annan bok som hette något med Momo eller Mommo kommer jag även den ihåg. Det var en helt annan bok. Jag hittar inte den på nätet nu.

Till min 10-årsdag hade jag önskat mig Sofies Värld. Den tyckte jag verkade väldigt intressant.

Jag fick upp ögonen för filosofi genom den boken. Det är just det den handlar om kan man säga, läsaren ställs inför en massa filosofiska frågor genom en flicka som heter Sofie, som bor i Norge.

En fantastisk bok som nog många skulle behöva läsa, många skulle nog också gilla den.

Den boken började jag läsa igen för några år sen. Men då tyckte jag den var lite jobbig, för komplicerad, jag hängde inte med efter ett tag...

Kanske var man på vissa sätt smartare som 10-åring?

bildkälla

I mellanstadiet läste jag i skolan en av de allra första böckerna som Astrid Lindgren skrivit, Britt-Marie lättar sitt hjärta . Jag tyckte nog att den var rätt bra, fast jag gillade inte titeln...

Någon gång under mellanstadietiden arbetade vi utifrån temat Medeltiden, då skulle vi bland annat skriva om hur det var att leva i den tiden och samtidigt få in fakta i texten. Det var väldigt roligt!

Och sen skrev vi ju andra berättelser, dikter och annat. En gång skrev jag en lång berättelse om hela klassen som åkte på en klassresa, jag fick låna hem en dator för jag tyckte det var så roligt. Det var väl inte så vanligt att man hade datorer hemma på den tiden...

Sen ville läraren läsa upp det jag skrivit inför klassen, lite varje dag tror jag, och det fick hon väl, fast jag tyckte det var lite jobbigt också. För det var så att jag skrivit väldigt fantasifullt och ganska fritt om de andra i klassen. Till exempel hade jag skrivit att en kille som utåt sett verkade väldigt tuff grät... Jag vet inte, kanske ville jag visa en annan sida av honom. En sida som jag såg.

Jag skrev också lite om mitt eget kompisgäng, 4-gänget tyckte jag att vi skulle heta. Jag var väl inspirerad av Kitty-böckerna och 5-böckerna kanske...

Och en gång tänkte jag att jag skulle skriva en hel bokserie om mysterier, jag var nog mycket inspirerad av Arkiv X...

Det blev inte så mycket av den bokserien.

Ett tag var böcker med röda ryggar väldigt viktiga. Wahlströms hade som jag kommer ihåg det röda ryggar för flickorna och gröna för pojkarna. Framför allt var Tvillingarna på Sweet Valley High viktiga för mig.

Jag tror att jag har läst denna.
Bildkälla

De var väl inga direkta litterära mästerverk. Någon kompis hade hört att biblioteken inte ville ta in dem för att de var så dåliga...

Därför fick man köpa dem själv i Kinna Bokhandel, 49 kr kostade de. Vi lånade också av varandra, mina kompisar och jag. Det fanns också de som var större och dyrare, då fick man spara.

Jag var med i en bokklubb som hette Läslusen, där kunde man köpa dem lite billigare vad jag kommer ihåg.

Ett tag räknades månadspengen i antalet sådana böcker som man kunde köpa. (Några år senare i antalet toppar man kunde köpa på JC i Kinna...)

De var roliga att läsa tyckte jag. Och det var genom Tvillingarna-böckerna som jag blev bekant med yrket inredningsarkitekt!

Tvillingarna åt ofta frozen yoghurt efter skolan - och först nu kommer det till Sverige... Intressant.

Även de gröna ryggarna lästes. Pappa hade några kvar sen han var yngre tror jag. Mamma hade några gamla Lotta-böcker.

Dessutom kom två fastrar med massor av böcker som deras söner läst, det var en del som var jättebra... Roliga och lite annorlunda. De var nog från 70-talet.

De visste väl antagligen att jag gillade att läsa.

På den tiden så kunde man ju ägna timmar åt läsning. Man läste så fort man fick tillfälle. Det gjorde i alla fall jag.

En lärare sa i något slags utvecklingssamtal i 7:an att hon också gillade att läsa böcker. Det blev sena kvällar även för henne, för hon ville ju liksom jag gärna veta vad som hände i nästa kapitel, och sedan nästa...

Mamma tyckte att jag väl åtminstone kunde försöka att lägga ifrån mig boken i rimlig tid, så att jag inte blev så trött sen i skolan. (Fast jag tror inte att jag var så trött i skolan.)

Läraren verkade förstå mig.

Så var det också den där gången. Den enda gången, tror jag, som jag blivit utkörd ur ett klassrum.

Vet ni varför?

Jag läste en bok om uttrar tror jag. Det var en bild med en utter som knackade med en sten på en konservburk.

Det var så konstigt att ett djur kunde göra så. Eller nåt.

Jag tyckte i alla fall att det såg väldigt roligt ut. Alldeles för roligt enligt läraren...

Det kanske inte har så mycket att göra med resten av det som står i det här inlägget. Men ändå.

En annan bok är Vinterviken. Den kommer jag ihåg.

Källa: milada
Lite av en modern svensk variant av Romeo och Julia?

 

Jag läste också en bok om en mystisk trädgård... Och en om en flicka som kunde resa i tiden...

Och så finns det ju många fler böcker man har läst... En del har senare blivit film, fast böckerna brukar jag tycka är bäst.

Jag tror att jag kommer fortsätta berätta om böcker som varit och är betydelsefulla för mig i ett inlägg i framtiden...

Den gamla goda tiden

Sommaren 1994. Sverige tog brons i fotbolls-VM. Jag skulle fylla 10 år och det var den enda gången jag på allvar har varit intresserad av sport.

Min ena kompis var kär i Tomas Brolin, den andra i Martin Dahlin - eller var det i Henrik Larsson (han hade ju så fint hår)? Jag tänkte att jag får väl också vara kär i nån, så jag tog Kennet Andersson. Fast... jag var nog inte kär i honom på riktigt, jag var ju bara 9 år. 

Alla killarna de ju var så bra på fotboll, de sprang så fort. Ravelli var en jättebra målvakt tyckte vi. Ja, detta tyckte nog hela Sverige.  

Min första förälskelse? Visst är han fin?
Bild från Textappeal

Det var sommar. Det var sol. Vi dansade och sjöng. Jag kunde "När vi gräver guld i USA" utantill. Sommaren låg framför oss. Så många veckor, det var som en evighet...

Det var på den goda gamla tiden när man var ung och rask. Det var ingen match att cykla till Asksjön eller Ringsjön och bada.

Vi hade små kattungar hemma. Snälla tanter och farbröder runt om i trakterna ville gärna bjuda på glass. Sommarlovsmorgon med Hajk. Man åt "diskmedelsgodis" och godissvampar.

 

Alla barnen sprang genom vattenspridarna, alla barnen plockade "blommor" som de försökte sälja vid vägkanterna.

De visade "Lilla huset på prärien" på TV4 på eftermiddagarna. I Kooperativa sålde de leksaker (det kanske i och för sig inte våra föräldrar tyckte var lika kul...). Det fanns kalvar att stirra på och man fick en hel sockerdricka hos mormor.

Och så Liseberg! En gång om året åkte vi dit. Man ville ju bara springa runt, runt i hela parken och åka allt, fast mest kanske radiobilarna och rainbow. Äta lite sockervadd också nån gång. Jag drömde ibland att jag var på Liseberg, det var som om man var i himmelen. Försökte somna om och fortsätta drömma, men det fungerade inte...

Det var sommar. Det var sol. Vi dansade och sjöng. Jag skulle börja i 4:an till hösten, gå i Hajomskolan. Det kändes spännande och nervöst, men roligt också, tror jag.

Och så dessa födelsedagskalas, en massa barn som lekte på gräsmattorna - en del spelade fotboll - jämte fåren och alla andra varelser. Jag fick en kamera i present på min 10-årsdag, med ett knallrosa fodral. Jag var glad.

Sommaren 1994 - den gamla goda tiden!