Kan man vara svenskalärare om man är dyslektiker? Om dejting!

Jag kollade igår kväll på några avsnitt av den nya Netflixserien "Halva Malmö består av killar som dumpat mig", som är baserad på en bok som jag läst för ett tag sedan, av Amanda Romare (en person som jag tycker verkar vara väldigt sympatisk förresten!). Boken tycker jag är jättebra, känner igen mig till viss del, och serien tycker jag också om, hittills i alla fall. Jag har själv varit med om en del roliga situationer när jag dejtat genom åren, tänkte jag skulle skriva ner några av dem här. Jag nämner inga namn eller så. I fredags på jobbet berättade jag om några lustiga saker som jag varit med om när jag dejtat.

En väldigt rolig sak hände för länge sedan, en man som var mycket äldre än mig, kanske 53 år, skrev till mig på en dejtingsajt och tyckte att jeansjackan jag hade på profilbilden var väldigt snygg. Jag hade väl inte tänkt träffa honom ändå, han var ju mycket äldre, men jag tänkte att jag kunde svara (för att typ vara trevlig, nu tänker jag att det inte är grejen med dejtingsidor, alltså att svara på alla meddelanden och vara trevlig, det är bara slöseri med tid). Jag förstod snart att han var väldigt intresserad av jeans, frågade om jag ofta använde jeans, hur länge jag hade haft den jeansjackan osv. Själv försökte jag fråga om vad han hade för intressen och vad han gillade för musik, försökte få våra konversationer att handla om annat än just jeans, men han gled hela tiden in på jeans... Vi skrattade en massa åt detta på jobbet i fredags.

En gång för några år sedan var jag hemma hos en kille efter några dejter, han hade en prydnadstomte framme mitt i sommaren, jag kunde så klart inte låta bli att kommentera det. Han tyckte att det var praktiskt att ha den framme året om sa han, om jag inte kommer ihåg fel... Det imponerade inte på mig kan jag säga. 

När jag var aktiv på Tinder för några år sedan matchade jag med en kille som var en dyslektisk lågstadielärare, han undervisade bland annat i  ämnet svenska, jag undrade i mitt stilla sinne hur han kunde klara av sitt jobb. Men i alla fall, jag hade väl skrivit något i min profil om att jag sysslade med scrapbooking, och han inledde med att fråga om jag kunde scrapbooka hans resor runt om i världen. Till slut när vi hade träffades IRL sa han att han tyckte att jag passade mer ihop med hans kompis, som var lugnare, den dyslektiske svenskaläraren visade bilder på kompisen. Det kändes lite märkligt. 

En gång för länge sedan träffade jag en jättetrevlig kille, det var lätt att prata med honom och han såg bra ut tyckte jag. Men när vi kom in på gemensamma bekanta kom vi efter en stund fram till att vi var släkt med varandra, i och för sig på väldigt långt håll, och det blev en himla dålig stämning...

 När jag var med på Mötesplatsen för sådär 13 år är sedan skrev jag med en kille där och vi kom in på vad som gick på TV:n. Han hade skrivit någonstans att han gillade BAO, jag fattade inte vad det var för något. Jag skrev att jag hade råkat få på någon SVT-kanal men att det var så tråkig musik där. Det visade ju sig att det var BAO (Benny Anderssons Orkester) som spelat i den kanalen just då, det band som han gillade. Det blev lite pinsamt. 

En annan gång var jag på en dejt på ett café i Borås med en kille som verkligen försökte sälja in sig, det kändes som att han trodde att han var på en anställningsintervju, han pratade om att han satsade på att bli chef på sitt jobb nästa år och en massa grejer. Så här i efterhand så är det himla kul...  

För några år sedan fick jag ett meddelande från en kille som undrade om jag kunde gå på hans rygg med höga stilettklackar, han kunde köpa dem åt mig. När jag berättade om detta sedan på jobbet för en kollega, sa hon att hon råkat ut för precis detta också, det var säkert samma kille. 

En gång matchade jag med en kille på Tinder, men jag kan inte ha kollat så noga i hans profiltext. När jag granskade den efteråt reagerade jag på att det stod att han gärna ville träffa långa tjejer, och att han hade ett extrajobb som innebar att han importerade damskor i stora storlekar... Jag antar att han var lite extra intresserad av stora kvinnliga fötter. 

En sommar när vi skulle ha en liten after work (några kvinnliga kollegor och jag) så blev det så att en kille jag matchat med kom med på den, jag hade väl nämnt för honom att jag skulle på after work på en bar/restaurang och han frågade om han kunde följa med. Det blev en lite märklig upplevelse, för mitt i after worken skulle han prata om sina medicinska problem, och han var väldigt högljudd och extrovert, pratade väldigt mycket. En intressant upplevelse! 

För länge sedan såg jag på Tinder en kille där som skrev att hans stora intresse var Ryssland, att han planerade att resa runt i det landet under flera månader (det var alltså långt innan invasionen av Ukraina). Jag blev så nyfiken på detta, jag ville veta mer om hans intresse och hur det hade startat, nästan så att jag ångrar att jag inte swipade höger så att vi kanske kunde matchat och att jag då hade kunnat få svar på mina frågor. 

För ett tag sedan såg jag en kille på Tinder som hade som enda bild Monica i Vänner, där hon har väldigt risigt hår och såg helt galen ut. Jag undrade hur han tänkte när han valde bilden. 

Det finns mycket mer att säga om dejting, jag kanske återkommer... Nu ska jag lägga mig. 

 

 

Vad ni än gör, börja inte banta!

 Jag vill uppmana alla att inte börja banta på något sätt, någon gång! Jag gick med i Viktväktarna hösten 2014, för mer än tio år sedan, och det ångrar jag mycket. Jag var inte överviktig enligt BMI när jag gick med (vad jag kommer ihåg), jag ville bli "lite smalare". Det har jag verkligen inte blivit, snarare tvärtom... Och jag fick en väldigt komplicerad relation till mat, sötsaker, motion och kroppen. Det är inte bara Viktväktarnas "fel", det finns många andra orsaker till det tror jag (till exempel vad hela samhället och media signalerar hela tiden, att "smal är bäst") , men ändå. All tid  som jag lagt på att väga hushållsost, räkna köttbullar, tänka ut hur många chokladbitar jag kan äta på fredagskvällen, redan på måndagskvällen, och så mycket mer, under mina perioder då jag kört Viktväktarna, har inte gjort det bättre. Jag har haft ångest inför att gå upp på vågen varje vecka, med coachen jämte, jag äger nu ingen våg, ser ingen vits med det. 

Forskning visar att bantning, eller vad man nu vill kalla det, inte leder till viktnedgång på sikt, bara en kortsiktig viktnedgång. Läkartidningen skriver intressant om att ämnesomsättningen går ner vid bantning, och om programmet Biggest loser, läs här ! Bantning och dieter är också en riskfaktor för ätstörningar, visar forskningen (läs till exempel här hos Läkartidningen). Är folk medvetna om detta? 

Alla människokroppar strävar efter, genom till exempel hormoner, att väga så mycket som den någon gång gjort. Därför är det svårt att gå ner i vikt och behålla vikten på sikt. I boken "Slutbantat" av Erik Hemmingsson kan man läsa om detta, han är en överviktsforskare. Kolla här: Slutbantat

Jag skulle ha läst mina egna blogginlägg innan jag gick med i Viktväktarna första gången. Tycker faktiskt själv att jag haft vettiga tankar om kropp, bantning och sådant, och dessa inlägg skrev jag innan hösten 2014. Jag förstår mig inte på mig själv....  

När jag började med Viktväktarna ändrade jag totalt sättet att se på mat, choklad, på allt jag åt, jag var ju tvungen att väga, räkna, mäta allt jag åt nästan... Det säger sig själv att det inte kan vara hälsosamt! Och att inte äta när man är hungrig, vilket man när man håller på med bantning är tvungen till, känns fel! Man ska ju försöka lyssna på sin egen kropp, på dess signaler, så tänker jag nu. 

Man blir på sikt mer fixerad vid det "förbjudna" när man håller på med dieter, man vill väldigt gärna ha det man inte kan få... I mitt fall har choklad varit en sådan grej, jag har fått jobba med det mycket efteråt. 

Jag kommer ihåg en lördag där jag var på en tacokväll med min bror och hans kompisar. Jag höll på med Viktväktarna då, och hade bestämt mig innan för att jag skulle äta två tortillas med fyllning, tacos alltså. Men när jag ätit mina två fortsatte de andra äta, och det var fruktansvärt att titta på. Det är lite komiskt så här i efterhand att tänka på... Och jag undrade hur de andra kunde vara så smala, när de åt så "mycket". Saken var väl den att jag åt väldigt lite då, inte att de åt mycket liksom. 

Förra vintern och våren gick jag med i ett program lett av en coach i initiativt ätande, vi träffades till exempel varje måndagskväll, ett litet gäng med tjejer, via Zoom. Här kan man läsa om vad intuitivt ätande är.  Jag kopierar in en del av vad som står på sidan: 

"Vi föds med en instinktiv förmåga att känna hunger och mättnad och en vilja att respektera dessa signaler. En bebis gråter när den är hungrig tills mat kommer och vänder sedan bort huvudet när den är mätt. När vi blir äldre så lär oss av våra materfarenheter och får så en erfarenhetsbaserad kunskap om hur olika mat får oss att må, det är den kognitiva biten. Vi vet att om vi bara äter glass till lunch så orkar vi inte eftermiddagen något vidare. Till detta kanske vi lägger till lite enkel näringslära, till exempel att kroppen mår bra av att få i sig både kolhydrater, fett och proteiner i en måltid. Intuitivt ätande är på så sätt ett samspel mellan vår instinkt, alltså kroppens signaler, och våra tankar och känslor."

Dietkulturen som finns i vårt samhälle förstår denna instinkt. Jag tycker att programmet hjälpt mig mycket, och att effekten kommit ett tag efteråt, men jag jobbar fortfarande på att få en normal och balanserad relation och syn på mat. Det kostade rätt mycket, men inte mer än tapetseringen av vardagsrummet ;-), och det var helt klart värt pengarna! Aftonbladet skriver också om vad intuitivt ätande är.

Jag uppmanar alltså er: BÖRJA ALDRIG NÅGONSIN BANTA!!!

Fria tankar, inspirerade av en dålig bok...

Vi hade förra gången i bokcirkeln en bok som jag tyckte var nästan totalt helt värdelös, jag förstod mig inte på den. Agneta Pleijels "En vinter i Stockholm". Men några deltagare i bokcirkeln sa att det verkade som att författaren helt fritt skrev ner minnen och tankar som kom till henne, hon skrev hej vilt från olika skeenden av sitt liv, men som hon när hon skrev kom till henne som minnen. Några andra tjejer i bokcirkeln sa att när man började tänka på det på det viset, blev det lättare att läsa själva boken. 

Så det är det jag tänker att jag ska göra i detta blogginlägg, låta tankarna flöda som de kommer precis här och nu, i mörkret i min lägenhet, efter att jag har funderat på om jag skulle blogga eller inte. Jag har flow just nu, med tankar, som man kan ha flow när det gäller att skapa med annat än ord, som jag också har ibland, till exempel gällande scrapbooking. Ibland glömmer jag att äta på flera timmar, om jag fixar kaffe kallnar det innan jag hunnit dricka ens en tredjedel. För att jag är så inne i det jag håller på med, jag glömmer allt annat. Vi fick lära oss lite om flow när jag gick psykologikursen för länge sedan (grundkurs) har jag för mig. 

Så nu börjar jag. Jag tänker på att det är en härlig kväll, jag har börjat komma upp mycket tidigare på morgnarna nu, slutat snooza nästan helt. En god cirkel blir det, till skillnad från en ond. Vi behöver mer goda cirklar tänker jag, så jag hoppas inte att denna bryts och istället blir en ond. Jag tror inte det heller.

Apropå psykologi så har jag förstått att människor generellt, alla, ser på sig själva och sina närmaste som att dessa är heterogena, fyllda av nyanser, eller om det finns bättre ord för det... Till skillnad från folk från andra ställen, folk man inte känner så noga, personer från andra länder, då tycker man (alla människor!) att de är mer homogena, mer lika varandra. Jag tycker det är himla intressant. När man var liten tyckte man att kanske alla i Kina såg likadana ut, när man såg kineser på TV, men jag läste eller hörde någonstans att kineserna tycker att européerna ser väldigt lika ut varandra. Och det har ju med det jag skrev innan att göra! 

Vi kanske skulle försöka, för att lösa alla problem som finns, lära känna varandra, se att vi är olika. Jag bara funderar nu. Jag tycker själv att jag sedan några år insett att de flesta människor är trevliga, när man väl börjar prata med dem, när man mer förstår sig på dem och lär känna dem lite. Det kanske kan låta konstigt, men jag var ett väldigt blygt barn, jag vågade inte prata med någon nästan, förutom min familj och några få kompisar. Jag sa ingenting i skolan, inte i lågstadiet och mellanstadiet. Det kanske är svårt att förstå nu för mina kollegor till exempel, för jag pratar ibland så mycket på lunchen att jag nästan glömmer av att äta...

Slut på funderandet, nu ska jag sova. Behövde få ur mig lite ur huvudet, för att kunna slappna av... 

Skulle förresten önska att det fanns någon typ "filosofiklubb" här någonstans, där man kunde diskutera det här, jag saknar min tid på internatet på Billströmska där det fanns när man ville tillgång till massa intressanta människor att diskutera med... Jag vill inte gå med i ett parti och diskutera där, det verkar så himla inrutat eller vad man ska säga, och så måste ju alla rösta likadant i partiet, de som alltså är mer i politiken. Det skulle jag nog aldrig klara av. 

Vem vet, kanske kommer det ett inlägg med tankar och funderingar kring böcker... Det funderar jag i alla fall på. Skriv gärna någon kommentar om vad ni tycker om det jag skrivit, jag gillar diskussioner!