Vad ni än gör, börja inte banta!

 Jag vill uppmana alla att inte börja banta på något sätt, någon gång! Jag gick med i Viktväktarna hösten 2014, för mer än tio år sedan, och det ångrar jag mycket. Jag var inte överviktig enligt BMI när jag gick med (vad jag kommer ihåg), jag ville bli "lite smalare". Det har jag verkligen inte blivit, snarare tvärtom... Och jag fick en väldigt komplicerad relation till mat, sötsaker, motion och kroppen. Det är inte bara Viktväktarnas "fel", det finns många andra orsaker till det tror jag (till exempel vad hela samhället och media signalerar hela tiden, att "smal är bäst") , men ändå. All tid  som jag lagt på att väga hushållsost, räkna köttbullar, tänka ut hur många chokladbitar jag kan äta på fredagskvällen, redan på måndagskvällen, och så mycket mer, under mina perioder då jag kört Viktväktarna, har inte gjort det bättre. Jag har haft ångest inför att gå upp på vågen varje vecka, med coachen jämte, jag äger nu ingen våg, ser ingen vits med det. 

Forskning visar att bantning, eller vad man nu vill kalla det, inte leder till viktnedgång på sikt, bara en kortsiktig viktnedgång. Läkartidningen skriver intressant om att ämnesomsättningen går ner vid bantning, och om programmet Biggest loser, läs här ! Bantning och dieter är också en riskfaktor för ätstörningar, visar forskningen (läs till exempel här hos Läkartidningen). Är folk medvetna om detta? 

Alla människokroppar strävar efter, genom till exempel hormoner, att väga så mycket som den någon gång gjort. Därför är det svårt att gå ner i vikt och behålla vikten på sikt. I boken "Slutbantat" av Erik Hemmingsson kan man läsa om detta, han är en överviktsforskare. Kolla här: Slutbantat

Jag skulle ha läst mina egna blogginlägg innan jag gick med i Viktväktarna första gången. Tycker faktiskt själv att jag haft vettiga tankar om kropp, bantning och sådant, och dessa inlägg skrev jag innan hösten 2014. Jag förstår mig inte på mig själv....  

När jag började med Viktväktarna ändrade jag totalt sättet att se på mat, choklad, på allt jag åt, jag var ju tvungen att väga, räkna, mäta allt jag åt nästan... Det säger sig själv att det inte kan vara hälsosamt! Och att inte äta när man är hungrig, vilket man när man håller på med bantning är tvungen till, känns fel! Man ska ju försöka lyssna på sin egen kropp, på dess signaler, så tänker jag nu. 

Man blir på sikt mer fixerad vid det "förbjudna" när man håller på med dieter, man vill väldigt gärna ha det man inte kan få... I mitt fall har choklad varit en sådan grej, jag har fått jobba med det mycket efteråt. 

Jag kommer ihåg en lördag där jag var på en tacokväll med min bror och hans kompisar. Jag höll på med Viktväktarna då, och hade bestämt mig innan för att jag skulle äta två tortillas med fyllning, tacos alltså. Men när jag ätit mina två fortsatte de andra äta, och det var fruktansvärt att titta på. Det är lite komiskt så här i efterhand att tänka på... Och jag undrade hur de andra kunde vara så smala, när de åt så "mycket". Saken var väl den att jag åt väldigt lite då, inte att de åt mycket liksom. 

Förra vintern och våren gick jag med i ett program lett av en coach i initiativt ätande, vi träffades till exempel varje måndagskväll, ett litet gäng med tjejer, via Zoom. Här kan man läsa om vad intuitivt ätande är.  Jag kopierar in en del av vad som står på sidan: 

"Vi föds med en instinktiv förmåga att känna hunger och mättnad och en vilja att respektera dessa signaler. En bebis gråter när den är hungrig tills mat kommer och vänder sedan bort huvudet när den är mätt. När vi blir äldre så lär oss av våra materfarenheter och får så en erfarenhetsbaserad kunskap om hur olika mat får oss att må, det är den kognitiva biten. Vi vet att om vi bara äter glass till lunch så orkar vi inte eftermiddagen något vidare. Till detta kanske vi lägger till lite enkel näringslära, till exempel att kroppen mår bra av att få i sig både kolhydrater, fett och proteiner i en måltid. Intuitivt ätande är på så sätt ett samspel mellan vår instinkt, alltså kroppens signaler, och våra tankar och känslor."

Dietkulturen som finns i vårt samhälle förstår denna instinkt. Jag tycker att programmet hjälpt mig mycket, och att effekten kommit ett tag efteråt, men jag jobbar fortfarande på att få en normal och balanserad relation och syn på mat. Det kostade rätt mycket, men inte mer än tapetseringen av vardagsrummet ;-), och det var helt klart värt pengarna! Aftonbladet skriver också om vad intuitivt ätande är.

Jag uppmanar alltså er: BÖRJA ALDRIG NÅGONSIN BANTA!!!

Fria tankar, inspirerade av en dålig bok...

Vi hade förra gången i bokcirkeln en bok som jag tyckte var nästan totalt helt värdelös, jag förstod mig inte på den. Agneta Pleijels "En vinter i Stockholm". Men några deltagare i bokcirkeln sa att det verkade som att författaren helt fritt skrev ner minnen och tankar som kom till henne, hon skrev hej vilt från olika skeenden av sitt liv, men som hon när hon skrev kom till henne som minnen. Några andra tjejer i bokcirkeln sa att när man började tänka på det på det viset, blev det lättare att läsa själva boken. 

Så det är det jag tänker att jag ska göra i detta blogginlägg, låta tankarna flöda som de kommer precis här och nu, i mörkret i min lägenhet, efter att jag har funderat på om jag skulle blogga eller inte. Jag har flow just nu, med tankar, som man kan ha flow när det gäller att skapa med annat än ord, som jag också har ibland, till exempel gällande scrapbooking. Ibland glömmer jag att äta på flera timmar, om jag fixar kaffe kallnar det innan jag hunnit dricka ens en tredjedel. För att jag är så inne i det jag håller på med, jag glömmer allt annat. Vi fick lära oss lite om flow när jag gick psykologikursen för länge sedan (grundkurs) har jag för mig. 

Så nu börjar jag. Jag tänker på att det är en härlig kväll, jag har börjat komma upp mycket tidigare på morgnarna nu, slutat snooza nästan helt. En god cirkel blir det, till skillnad från en ond. Vi behöver mer goda cirklar tänker jag, så jag hoppas inte att denna bryts och istället blir en ond. Jag tror inte det heller.

Apropå psykologi så har jag förstått att människor generellt, alla, ser på sig själva och sina närmaste som att dessa är heterogena, fyllda av nyanser, eller om det finns bättre ord för det... Till skillnad från folk från andra ställen, folk man inte känner så noga, personer från andra länder, då tycker man (alla människor!) att de är mer homogena, mer lika varandra. Jag tycker det är himla intressant. När man var liten tyckte man att kanske alla i Kina såg likadana ut, när man såg kineser på TV, men jag läste eller hörde någonstans att kineserna tycker att européerna ser väldigt lika ut varandra. Och det har ju med det jag skrev innan att göra! 

Vi kanske skulle försöka, för att lösa alla problem som finns, lära känna varandra, se att vi är olika. Jag bara funderar nu. Jag tycker själv att jag sedan några år insett att de flesta människor är trevliga, när man väl börjar prata med dem, när man mer förstår sig på dem och lär känna dem lite. Det kanske kan låta konstigt, men jag var ett väldigt blygt barn, jag vågade inte prata med någon nästan, förutom min familj och några få kompisar. Jag sa ingenting i skolan, inte i lågstadiet och mellanstadiet. Det kanske är svårt att förstå nu för mina kollegor till exempel, för jag pratar ibland så mycket på lunchen att jag nästan glömmer av att äta...

Slut på funderandet, nu ska jag sova. Behövde få ur mig lite ur huvudet, för att kunna slappna av... 

Skulle förresten önska att det fanns någon typ "filosofiklubb" här någonstans, där man kunde diskutera det här, jag saknar min tid på internatet på Billströmska där det fanns när man ville tillgång till massa intressanta människor att diskutera med... Jag vill inte gå med i ett parti och diskutera där, det verkar så himla inrutat eller vad man ska säga, och så måste ju alla rösta likadant i partiet, de som alltså är mer i politiken. Det skulle jag nog aldrig klara av. 

Vem vet, kanske kommer det ett inlägg med tankar och funderingar kring böcker... Det funderar jag i alla fall på. Skriv gärna någon kommentar om vad ni tycker om det jag skrivit, jag gillar diskussioner!