Vad ni än gör, börja inte banta!

 Jag vill uppmana alla att inte börja banta på något sätt, någon gång! Jag gick med i Viktväktarna hösten 2014, för mer än tio år sedan, och det ångrar jag mycket. Jag var inte överviktig enligt BMI när jag gick med (vad jag kommer ihåg), jag ville bli "lite smalare". Det har jag verkligen inte blivit, snarare tvärtom... Och jag fick en väldigt komplicerad relation till mat, sötsaker, motion och kroppen. Det är inte bara Viktväktarnas "fel", det finns många andra orsaker till det tror jag (till exempel vad hela samhället och media signalerar hela tiden, att "smal är bäst") , men ändå. All tid  som jag lagt på att väga hushållsost, räkna köttbullar, tänka ut hur många chokladbitar jag kan äta på fredagskvällen, redan på måndagskvällen, och så mycket mer, under mina perioder då jag kört Viktväktarna, har inte gjort det bättre. Jag har haft ångest inför att gå upp på vågen varje vecka, med coachen jämte, jag äger nu ingen våg, ser ingen vits med det. 

Forskning visar att bantning, eller vad man nu vill kalla det, inte leder till viktnedgång på sikt, bara en kortsiktig viktnedgång. Läkartidningen skriver intressant om att ämnesomsättningen går ner vid bantning, och om programmet Biggest loser, läs här ! Bantning och dieter är också en riskfaktor för ätstörningar, visar forskningen (läs till exempel här hos Läkartidningen). Är folk medvetna om detta? 

Alla människokroppar strävar efter, genom till exempel hormoner, att väga så mycket som den någon gång gjort. Därför är det svårt att gå ner i vikt och behålla vikten på sikt. I boken "Slutbantat" av Erik Hemmingsson kan man läsa om detta, han är en överviktsforskare. Kolla här: Slutbantat

Jag skulle ha läst mina egna blogginlägg innan jag gick med i Viktväktarna första gången. Tycker faktiskt själv att jag haft vettiga tankar om kropp, bantning och sådant, och dessa inlägg skrev jag innan hösten 2014. Jag förstår mig inte på mig själv....  

När jag började med Viktväktarna ändrade jag totalt sättet att se på mat, choklad, på allt jag åt, jag var ju tvungen att väga, räkna, mäta allt jag åt nästan... Det säger sig själv att det inte kan vara hälsosamt! Och att inte äta när man är hungrig, vilket man när man håller på med bantning är tvungen till, känns fel! Man ska ju försöka lyssna på sin egen kropp, på dess signaler, så tänker jag nu. 

Man blir på sikt mer fixerad vid det "förbjudna" när man håller på med dieter, man vill väldigt gärna ha det man inte kan få... I mitt fall har choklad varit en sådan grej, jag har fått jobba med det mycket efteråt. 

Jag kommer ihåg en lördag där jag var på en tacokväll med min bror och hans kompisar. Jag höll på med Viktväktarna då, och hade bestämt mig innan för att jag skulle äta två tortillas med fyllning, tacos alltså. Men när jag ätit mina två fortsatte de andra äta, och det var fruktansvärt att titta på. Det är lite komiskt så här i efterhand att tänka på... Och jag undrade hur de andra kunde vara så smala, när de åt så "mycket". Saken var väl den att jag åt väldigt lite då, inte att de åt mycket liksom. 

Förra vintern och våren gick jag med i ett program lett av en coach i initiativt ätande, vi träffades till exempel varje måndagskväll, ett litet gäng med tjejer, via Zoom. Här kan man läsa om vad intuitivt ätande är.  Jag kopierar in en del av vad som står på sidan: 

"Vi föds med en instinktiv förmåga att känna hunger och mättnad och en vilja att respektera dessa signaler. En bebis gråter när den är hungrig tills mat kommer och vänder sedan bort huvudet när den är mätt. När vi blir äldre så lär oss av våra materfarenheter och får så en erfarenhetsbaserad kunskap om hur olika mat får oss att må, det är den kognitiva biten. Vi vet att om vi bara äter glass till lunch så orkar vi inte eftermiddagen något vidare. Till detta kanske vi lägger till lite enkel näringslära, till exempel att kroppen mår bra av att få i sig både kolhydrater, fett och proteiner i en måltid. Intuitivt ätande är på så sätt ett samspel mellan vår instinkt, alltså kroppens signaler, och våra tankar och känslor."

Dietkulturen som finns i vårt samhälle förstår denna instinkt. Jag tycker att programmet hjälpt mig mycket, och att effekten kommit ett tag efteråt, men jag jobbar fortfarande på att få en normal och balanserad relation och syn på mat. Det kostade rätt mycket, men inte mer än tapetseringen av vardagsrummet ;-), och det var helt klart värt pengarna! Aftonbladet skriver också om vad intuitivt ätande är.

Jag uppmanar alltså er: BÖRJA ALDRIG NÅGONSIN BANTA!!!

Fria tankar, inspirerade av en dålig bok...

Vi hade förra gången i bokcirkeln en bok som jag tyckte var nästan totalt helt värdelös, jag förstod mig inte på den. Agneta Pleijels "En vinter i Stockholm". Men några deltagare i bokcirkeln sa att det verkade som att författaren helt fritt skrev ner minnen och tankar som kom till henne, hon skrev hej vilt från olika skeenden av sitt liv, men som hon när hon skrev kom till henne som minnen. Några andra tjejer i bokcirkeln sa att när man började tänka på det på det viset, blev det lättare att läsa själva boken. 

Så det är det jag tänker att jag ska göra i detta blogginlägg, låta tankarna flöda som de kommer precis här och nu, i mörkret i min lägenhet, efter att jag har funderat på om jag skulle blogga eller inte. Jag har flow just nu, med tankar, som man kan ha flow när det gäller att skapa med annat än ord, som jag också har ibland, till exempel gällande scrapbooking. Ibland glömmer jag att äta på flera timmar, om jag fixar kaffe kallnar det innan jag hunnit dricka ens en tredjedel. För att jag är så inne i det jag håller på med, jag glömmer allt annat. Vi fick lära oss lite om flow när jag gick psykologikursen för länge sedan (grundkurs) har jag för mig. 

Så nu börjar jag. Jag tänker på att det är en härlig kväll, jag har börjat komma upp mycket tidigare på morgnarna nu, slutat snooza nästan helt. En god cirkel blir det, till skillnad från en ond. Vi behöver mer goda cirklar tänker jag, så jag hoppas inte att denna bryts och istället blir en ond. Jag tror inte det heller.

Apropå psykologi så har jag förstått att människor generellt, alla, ser på sig själva och sina närmaste som att dessa är heterogena, fyllda av nyanser, eller om det finns bättre ord för det... Till skillnad från folk från andra ställen, folk man inte känner så noga, personer från andra länder, då tycker man (alla människor!) att de är mer homogena, mer lika varandra. Jag tycker det är himla intressant. När man var liten tyckte man att kanske alla i Kina såg likadana ut, när man såg kineser på TV, men jag läste eller hörde någonstans att kineserna tycker att européerna ser väldigt lika ut varandra. Och det har ju med det jag skrev innan att göra! 

Vi kanske skulle försöka, för att lösa alla problem som finns, lära känna varandra, se att vi är olika. Jag bara funderar nu. Jag tycker själv att jag sedan några år insett att de flesta människor är trevliga, när man väl börjar prata med dem, när man mer förstår sig på dem och lär känna dem lite. Det kanske kan låta konstigt, men jag var ett väldigt blygt barn, jag vågade inte prata med någon nästan, förutom min familj och några få kompisar. Jag sa ingenting i skolan, inte i lågstadiet och mellanstadiet. Det kanske är svårt att förstå nu för mina kollegor till exempel, för jag pratar ibland så mycket på lunchen att jag nästan glömmer av att äta...

Slut på funderandet, nu ska jag sova. Behövde få ur mig lite ur huvudet, för att kunna slappna av... 

Skulle förresten önska att det fanns någon typ "filosofiklubb" här någonstans, där man kunde diskutera det här, jag saknar min tid på internatet på Billströmska där det fanns när man ville tillgång till massa intressanta människor att diskutera med... Jag vill inte gå med i ett parti och diskutera där, det verkar så himla inrutat eller vad man ska säga, och så måste ju alla rösta likadant i partiet, de som alltså är mer i politiken. Det skulle jag nog aldrig klara av. 

Vem vet, kanske kommer det ett inlägg med tankar och funderingar kring böcker... Det funderar jag i alla fall på. Skriv gärna någon kommentar om vad ni tycker om det jag skrivit, jag gillar diskussioner! 

För tio år sedan bråkade jag med feminister

Kom att tänka på att jag för sådär tio år sedan (2014) diskuterade mycket med feminister på internet. Jag hade mycket tid då jag var sjukskriven, på grund av akut stressreaktion, och så här efteråt tänker jag att det kanske inte var så smart att sitta så mycket med mobilen och diskutera och ifrågasätta på instagram, bloggar och så vidare. Men i alla fall, det gjorde jag.

Jag kommer ihåg att Fanny Åström skrev om automatiserat barnafödande, hon menade att graviditet och förlossning var den grövsta, mest ultimata, formen av kvinnoförtryck, därför skulle hela graviditeten ske genom en maskin. Hon tyckte att samhället skulle bekosta detta, att samhället var skyldigt att göra det för kvinnorna. Jag höll inte med, har förstått att graviditet och förlossning ju kan vara väldigt farligt, men tycker ändå inte att det är värdigt eller rimligt att hela graviditeten sker i en maskin. Hur bra kan det bli, och det måste bli väldigt, väldigt dyrt (sjukvården har en massa problem redan nu med vårdköer och så vidare, ska vi då lägga en massa resurser på detta?). Dessutom kommer ju inte i så fall alla kvinnor få ta del av det, mest vita kvinnor i västvärlden. Jag tyckte inte heller att det kändes etiskt eller värdigt för varken barnet eller kvinnan, jag förstår att många kvinnor tycker att graviditeten är väldigt fin och inte vill vara utan den upplevelsen. 

Senare har jag förstått att det inte var hennes idé från början, det var en amerikansk feminist som skrev om det för ganska länge sedan, men nu kan jag inte hitta det när jag googlar (tror jag läste det i en bok). 

Jag kommenterade några gånger tror jag på Fannys blogg, sedan blev jag blockerad där. När man kollade kommentarerna var de flesta sådana som höll med om hennes åsikter, hon verkade inte vara intresserad av någon som helst diskussion eller debatt där, det var lite av en envägskommunikation. Likadant var det på hennes Instagram och Twitter. 

När man nu googlar på "Fanny Åström" kommer man till hennes blogg där det står "Kom i kontakt med ditt inre hat". Bloggens senaste inlägg är från november 2023. Jag följde henne innan på Instagram, såg att hon och hennes flickvän väntade barn. Frågade i en kommentar Fanny hur det hade gått med detta med automatiserat barnafödande, hon svarade att det inte var möjligt än. 

Jag tyckte även det var dumt av henne att kalla Blondinbella (numeraIsabella Löwengrip) för hen, då Isabella hade skrivit eller sagt att hon inte gillade att bli kallad för det.Fanny respekterade inte Isabella. Man kan tycka vad man vill om Isabella, men om hon inte vill bli kallad hen ska man väl inte kalla henne det. 

Det var inte bara med Fanny jag försökte diskutera då. Det var mycket prat om manshat, att det var bra för kvinnor att känna hat mot män, en del i deras kamp. Jag höll inte med, tyckte inte att det verkade konstruktivt att hata halva jordens befolkning (numera är det tydligen lite fler män i världen totalt sett dessutom, förut var det fler kvinnor). 

Jag hade gått på folkhögskola i ett år innan detta (något av det bästa jag gjort, underbart, många intressanta diskussioner, jag slapp laga mat och diska på vardagar, och fantastiska fester) och hade väl blivit påverkad av alla "vänstermänniskor" där (jag tycker själv att jag är mer vänster än höger, men där var det en del som var väldigt, väldigt vänster, speciellt i min klass, vi gick en kurs om bland annat mänskliga rättigheter så det var väl inte konstigt), så jag började intressera mig för partiet Fi, var till och med på ett möte med dem i Göteborg. Jag tyckte att det verkade som ett bra parti i början, men efter ett tag insåg jag att det var mycket prat om manshat där också. Sedan förstod jag att det partiet inte verkade befinna sig i verkligheten, de verkade inte till exempel ha kollat om alla deras förslag gick att finansiera. 

Jag har råkat ut för en del negativa saker som män gjort, men också blivit dåligt behandlad av kvinnor. Det finns kvinnor som misshandlar män också, jag har varit med om när en kvinna psykiskt misshandlande sin sambo, en man, det var väldigt obehagligt. Jag ser det inte som konstruktivt att kvinnor ska hata män (då skrev folk "hata på män", men jag tycker att det ser så fult ut så jag vill gärna inte skriva det), är det inte bättre att försöka samarbeta med män för att få igenom förändringar? Alla vinner ju på jämställdhet, även män.   

Jag tänker att man kan väl hata män ett tag, sedan får det vara bra, då får man gå vidare! (Jag sitter och skrattar samtidigt som jag skriver detta...)

En feminist som var väldigt aktiv i debatten om manshat var Lady Dahmer, hon var då även aktiv på Twitter, hon retweetade ett av mina inlägg om just detta (har jag för mig), men hon tog det ur sitt sammanhang. Jag hade skrivit flera så kallade tweets efter varandra som hörde ihop, man fick inte använda lika många tecken som nu, och hon retweetade en av dessa, och utan sammanhanget kunde det verka som att jag tyckte något annat liksom. Flera av hennes följare retweetade, folk kommenterade om hur dum jag var, hur fel jag hade. Jag tyckte att det var ganska jobbigt. 

Även Underbara Clara skrev om manshat och var lite väl "radikal" då tyckte jag. 

Sedan kan jag tycka att det var fel av Lady Dahmer att i ett inlägg på sin blogg skriva att en av hennes söner var en "liten kvinnoförtryckare" (vet inte om det hände just 2014, det kan ha varit tidigare eller senare ). Kommer inte ihåg hur gammal han var,  kanske runt 5. Hon lade ut en bild på honom och skrev typ "här sitter den lille kvinnoförtryckaren". Ett barn kan inte vara en kvinnoförtryckare tänker jag, och jag tycker att det är fel att använda sina barn i sin "politiska kamp" (hon var/är verkligen inte ensam om det). Lady Dahmer hade väldigt många läsare på sin blogg (nu när jag kollar är det senaste inlägget från 2019, men hon har väldigt många följare nu på Instagram). Några år efteråt när jag försökte hitta detta blogginlägg var det borta, hon måste ha raderat det.  Men internet glömmer inte!

Kommer ihåg att sommaren 2014 skrev Fanny Åström ett blogginlägg om att hon "firade 30 år av patriarkalt förtryck" (kommer inte ihåg om hon fyllde just 30). Jag tyckte att det var så sorgligt. Att man tänker på hela sitt liv som ett enda stort förtryck, man ser väl sig som ett offer hela tiden då. Hur bra är det? Vad leder det till? Är det något konstruktivt? Skrev hon det bara för att provocera?

Jag köpte förresten en målning via Instagram av Fanny, tror det var för något år sedan. Hon målar väldigt fint tycker jag, och denna passar så bra till mina gardiner i köket. 

2014 sommarpratade Kakan Hermansson, hon använde så himla många begrepp och ord som var nya för mig, det tyckte jag också var ett problem, att så kallade "vänsterfemininster", eller vänstern över huvud taget, använde (och använder, förstår jag det som) sig av ständigt nya uttryck, begrepp, förkortningar, ord, det kommer hela tiden nya. För att hänga med i debatten måste man googla hela tiden och plugga på om vad de betyder. Man hinner knappast med att jobba eller ta hand om hus eller hem, om man ska försöka delta i vissa debatter på nätet. Om man råkar använda fel benämning blir man kallad okunnig, ignorant eller liknande. Jag tycker att det är elitistiskt, det stänger ute så många. Är det rimligt? Är det bara de som har som jobb som till exempel journalister, influencers, de som har tid att läsa på, som ska få delta i debatter?

Sedan var det så motsägelsefullt att det 2014 stod på Fannys blogg att hon var kommunist, samtidigt som hon tiggde pengar via Swish (för sitt arbete med bloggen eller liknande skrev hon). En del på instagram som påstår sig vara socialister, mot kapitalism och så vidare, har samtidigt samarbeten med företag via Instagram. Jag förstår att de måste få in pengar på något sätt, men det är väldigt motsägelsefullt tycker jag.   

Jag blev kallad en massa saker när jag försökte diskutera feminism på nätet då, till exempel att jag hade "internaliserat kvinnohat" i mig. Som jag förstår det betyder det att samhället och patriarkatet har påverkat kvinnor till att hata sig själva som just kvinnor.  Det tycker jag är ett så konstigt begrepp. Självklart påverkar samhället alla, men man kan ju inte gå runt och tänka om sig själv och andra att det man säger, tycker, gör, att man gör det på grund av något sorts internaliserat hat. Det finns även det som kallas internaliserad funkofobi, internaliserad sexism, internaliserad rasism, internaliserad transfobi (som det pratades om i Nyhetsmorgon i TV4 för någon vecka sedan) och säkert många fler. Ska man inte anta att folk menar det de säger, och vem har rätt att säga till någon att "du säger det för att du hatar dig själv"? Jag tycker att det blir så himla märkligt...   

Nu kom jag att tänka på en lärare som vi hade när jag pluggade folkhälsovetenskap för länge sedan, hon var lärare i någon kurs om kön och genus. Hon sa att allt som en människa är, förutom hennes känslor, är konstruerat, av samhället, normer och så vidare. Det har jag tänkt en del på sedan dess. Jag tycker inte att det är rimligt att man ska gå runt och tänka att allt med en (och alla andra) är konstruerat. När vi pratade om detta när jag gick på folkhögskola (tror det var då) var det en tjej som sa att till och med känslor var konstruerade, det tror inte jag på. Vem är man om allt är konstruerat? Vad är meningen då? Jag tror att jag skulle bli tokig om jag gick och tänkte att det var så. Sedan förstår jag ju att samhället och massa annat påverkar en.  

Numera följer jag inte så många "politiska konton" på Instagram. Jag vill mest se mysiga bilder av pyssel, blommor, bakning till exempel när jag går in på Instagram, så jag har avföljt en del konton där det var mycket diskussioner. Jag använder inte sociala medier på det sätt som jag gjorde tidigare, jag ser nu att det inte var så konstruktivt att försöka diskutera och ifrågasätta på det sätt jag gjorde. Jag har Twitter (nu kallas det X), som jag tycker är mer polariserat, men det har blivit bättre efter att man införde att man kunde "gilla" inlägg, jag tycker att det är en ganska trevlig plats för det mesta, jag har avföljt en del konton även där.  

För att avsluta, jag kallar mig feminist. För feminism står i grunden för, enligt NE, "en social rörelse för jämställdhet mellan kvinnor och män, och enligt Wikipedia "en samling rörelser och ideologier vars målsättning är att kvinnor ska ha samma rättigheter och möjligheter som män och där feminismen verkar för kvinnors politiska, ekonomiska och sociala rättigheter".

Betydelsefulla Böcker. Del 1

Jag har alltid gillat böcker. Berättelser. Att läsa och att skriva. 

När jag var liten fick jag en liten bok om några kattungar, jag tror att jag fick den av en släkting. Det var så fina bilder. Undrar om den finns kvar någonstans?

Jag kommer ihåg när Mamma läste ur olika sagoböcker. Till exempel Mio min Mio, jag minns att det var en fantastisk berättelse. Fast jag kommer inte ihåg riktigt vad den handlade om...

Sorglig men ändå så fantastisk, det var som om man fick gå in i en annan värld. Bilderna i boken gjorde nog en hel del.

Kanske var berättelsen så fantastisk just för att den var så sorglig.

Vi hade andra Astrid Lindgren-böcker, en del väldigt sorgliga, som den om flickan som hade bott hela sitt liv på ett fattighus. Jag kommer inte ihåg vad den heter, men det var ett träd inblandat. Jag tror att flickan planterade ett frö utanför fattighuset och att trädet sedan följde henne genom livet. Och trädet flickan.

Och så finns ju Flickan och svavelstickorna av HC Andersen. Den är ju väldigt tragisk, och en del kanske tänker att den inte passar för barn över huvudtaget.

Det tycker inte jag. Det behövs sådana böcker tror jag också för att barn ska kunna förstå hur andra människor har det, idag finns det många som lider runt om i världen på olika sätt.

Bildkälla: Wikipedia

Men det finns ju såklart andra sorters böcker. Även sådana som är lite mer lättsamma och roliga. Madicken. Ronja Rövardotter. Mimmi - hon som bor i Göteborg och går på bamba - något som man tydligen gör där... Dessa har jag även sett på TV som film och serier.

En sommar lyssnade vi hela familjen på Mimmi i bilen, jag tror vi skulle någonstans på semester. Alla skrattade.

Jag tror att en göteborgsk dam vid namn Viveka har skrivit böckerna om Mimmi, hon har också skrivit böckerna om Saltön.

Och så fanns ju de där böckerna som man tittade i, med lite text och bilder, samtidigt lyssnandes på en berättarröst.

Aristocats. Den lilla sjöjungfrun. Lady och Lufsen. Till exempel.

imdb

En gång var jag med i en tävling via TV1000 tror jag, då skulle man beskriva och skicka in hur man ville att TV:n skulle vara i framtiden. Jag ville att fjärrkontrollen bland annat skulle ha en knapp som gjorde att föräldrarna gick ut ur rummet...

En gång när jag kom hem så låg det ett stort paket utanför dörren. Jag tror att det var stort i alla fall. En kompis och hennes syskon var med, också mina syskon.

Jag hade vunnit 3:e pris. Pappa sa att jag nog skulle vunnit hela tävlingen om jag varit yngre.

I paketet fanns 3 Disney-filmer. Peter Pan. Djungelboken. Och den som jag blev gladast för - Skönheten och Odjuret.

Vi hade jätteroligt den kvällen! Alla barnen tittade på alla tre filmerna i sträck tror jag.

Sen Hans och Greta. De tre små grisarna eller vad den heter - eller blandar jag ihop det med några björnar?

Askungen!

Barna Hedenhös!

Bamse!

Jag har en dagbok som jag fick när jag var 5 år tror jag, i den har jag mest ritat och målat. Men det finns en del skrivet också.

Jag har sett att i någon Mina vänner-bok har jag skrivit att jag ville bli författare när jag blev stor. I någon annan bok har skrivit att jag ville bli målare och konstnär, för övrigt.

I lågstadiet hade vi olika små böcker där vi skrev om naturen, om utflykter, klistrade in saker vi pysslat ihop och så. Nu när jag tittar tillbaka i dem skrattar jag väldigt mycket. Fast inte var det väl min mening då att det skulle vara roligt.

Stavfel och sär skrivningar. Konstiga formuleringar. Och jättekonstiga vändningar i berättelserna.

Ja, inte var jag så bra på att skriva då.

Men alla måste väl börja någonstans.

Här är ett exempel.

En gång skrev jag ett brev till statsministern. Jag tyckte att alla som jobbade i Sverige skulle ha samma lön, bland annat. Göran Persson skrev tillbaka att han tyckte det var bra att jag var intresserad av såna frågor, men att det var viktigt att få lite mer pengar om man hade utbildning till exempel.

Fast det var väl säkert inte han som skrev brevet. Men jag tror att Göran hade skrivit under det.

Redan på den tiden var man tydligen politisk...

En lärare läste i lågstadiet Momo - eller kampen om tiden. En väldigt intressant bok, som passar alla åldrar tycker jag.

En bok om tid.

En bok för alla tider.

Absolut en bok som passar denna tid!

Jag läste den själv mycket senare, i gymnasiet, och den väckte mycket tankar då också. Jag rekommenderar den!

bokus
Jag ryser när jag läser recensionerna av boken!

 

En annan bok som hette något med Momo eller Mommo kommer jag även den ihåg. Det var en helt annan bok. Jag hittar inte den på nätet nu.

Till min 10-årsdag hade jag önskat mig Sofies Värld. Den tyckte jag verkade väldigt intressant.

Jag fick upp ögonen för filosofi genom den boken. Det är just det den handlar om kan man säga, läsaren ställs inför en massa filosofiska frågor genom en flicka som heter Sofie, som bor i Norge.

En fantastisk bok som nog många skulle behöva läsa, många skulle nog också gilla den.

Den boken började jag läsa igen för några år sen. Men då tyckte jag den var lite jobbig, för komplicerad, jag hängde inte med efter ett tag...

Kanske var man på vissa sätt smartare som 10-åring?

bildkälla

I mellanstadiet läste jag i skolan en av de allra första böckerna som Astrid Lindgren skrivit, Britt-Marie lättar sitt hjärta . Jag tyckte nog att den var rätt bra, fast jag gillade inte titeln...

Någon gång under mellanstadietiden arbetade vi utifrån temat Medeltiden, då skulle vi bland annat skriva om hur det var att leva i den tiden och samtidigt få in fakta i texten. Det var väldigt roligt!

Och sen skrev vi ju andra berättelser, dikter och annat. En gång skrev jag en lång berättelse om hela klassen som åkte på en klassresa, jag fick låna hem en dator för jag tyckte det var så roligt. Det var väl inte så vanligt att man hade datorer hemma på den tiden...

Sen ville läraren läsa upp det jag skrivit inför klassen, lite varje dag tror jag, och det fick hon väl, fast jag tyckte det var lite jobbigt också. För det var så att jag skrivit väldigt fantasifullt och ganska fritt om de andra i klassen. Till exempel hade jag skrivit att en kille som utåt sett verkade väldigt tuff grät... Jag vet inte, kanske ville jag visa en annan sida av honom. En sida som jag såg.

Jag skrev också lite om mitt eget kompisgäng, 4-gänget tyckte jag att vi skulle heta. Jag var väl inspirerad av Kitty-böckerna och 5-böckerna kanske...

Och en gång tänkte jag att jag skulle skriva en hel bokserie om mysterier, jag var nog mycket inspirerad av Arkiv X...

Det blev inte så mycket av den bokserien.

Ett tag var böcker med röda ryggar väldigt viktiga. Wahlströms hade som jag kommer ihåg det röda ryggar för flickorna och gröna för pojkarna. Framför allt var Tvillingarna på Sweet Valley High viktiga för mig.

Jag tror att jag har läst denna.
Bildkälla

De var väl inga direkta litterära mästerverk. Någon kompis hade hört att biblioteken inte ville ta in dem för att de var så dåliga...

Därför fick man köpa dem själv i Kinna Bokhandel, 49 kr kostade de. Vi lånade också av varandra, mina kompisar och jag. Det fanns också de som var större och dyrare, då fick man spara.

Jag var med i en bokklubb som hette Läslusen, där kunde man köpa dem lite billigare vad jag kommer ihåg.

Ett tag räknades månadspengen i antalet sådana böcker som man kunde köpa. (Några år senare i antalet toppar man kunde köpa på JC i Kinna...)

De var roliga att läsa tyckte jag. Och det var genom Tvillingarna-böckerna som jag blev bekant med yrket inredningsarkitekt!

Tvillingarna åt ofta frozen yoghurt efter skolan - och först nu kommer det till Sverige... Intressant.

Även de gröna ryggarna lästes. Pappa hade några kvar sen han var yngre tror jag. Mamma hade några gamla Lotta-böcker.

Dessutom kom två fastrar med massor av böcker som deras söner läst, det var en del som var jättebra... Roliga och lite annorlunda. De var nog från 70-talet.

De visste väl antagligen att jag gillade att läsa.

På den tiden så kunde man ju ägna timmar åt läsning. Man läste så fort man fick tillfälle. Det gjorde i alla fall jag.

En lärare sa i något slags utvecklingssamtal i 7:an att hon också gillade att läsa böcker. Det blev sena kvällar även för henne, för hon ville ju liksom jag gärna veta vad som hände i nästa kapitel, och sedan nästa...

Mamma tyckte att jag väl åtminstone kunde försöka att lägga ifrån mig boken i rimlig tid, så att jag inte blev så trött sen i skolan. (Fast jag tror inte att jag var så trött i skolan.)

Läraren verkade förstå mig.

Så var det också den där gången. Den enda gången, tror jag, som jag blivit utkörd ur ett klassrum.

Vet ni varför?

Jag läste en bok om uttrar tror jag. Det var en bild med en utter som knackade med en sten på en konservburk.

Det var så konstigt att ett djur kunde göra så. Eller nåt.

Jag tyckte i alla fall att det såg väldigt roligt ut. Alldeles för roligt enligt läraren...

Det kanske inte har så mycket att göra med resten av det som står i det här inlägget. Men ändå.

En annan bok är Vinterviken. Den kommer jag ihåg.

Källa: milada
Lite av en modern svensk variant av Romeo och Julia?

 

Jag läste också en bok om en mystisk trädgård... Och en om en flicka som kunde resa i tiden...

Och så finns det ju många fler böcker man har läst... En del har senare blivit film, fast böckerna brukar jag tycka är bäst.

Jag tror att jag kommer fortsätta berätta om böcker som varit och är betydelsefulla för mig i ett inlägg i framtiden...

Una persona inolvidable

Se llama Kati y tiene veinte anos, creo. Es morena y tiene ojos marrones. Tiene el pelo bastante largo. Lleva ropa tradicional, de Aymara o Quecha, creo.

No sé mucho de ella. Pero parecía muy tímida, fiel y cuidadosa.

Trabajaba como empleada en la casa de Zona Sur, La Paz, Bolivia, donde Märit, Emma y yo vivimos durante nuestro tiempo de práctica. No tengo una foto de ella, pero podría intentar a dibujarla. Pero no dibujo muy bien.

El padre y la madre de la casa contaron algunas cosas sobre ella. Que ella no oiá muy bien, que ella tenía un novio, a cual ella mandaba mensajes de móvil.

Trabajaba mucho y vivía en la casa en Zona Sur, en el desván. Trabajaba en las mananas y tarde en las noches, haciendo todo lo que se necesita hacer en una casa – limpiar, fregar, hacer las camas, cocinar, lavar la ropa y más.

Un día, cuando me dolía la cabeza y no podia ir de casa a el kinder para “trabajar” (estuve en la cama), ella me sorprendió porque empezó a quitarme la ma. Supongo que ella no había pensado que yo estaba allí.

 

 

Estoy pensando en ella.

?Qué suelto tiene?

?Como es su horario de trabajo?

?Le gusta el trabajo en la casa?

?Cuándo tiene tiempo libre?

?Qué hace entonces?

?Quiere casarse y tener hijos?

?Es posible para ella, porque está viviendo en la casa de su trabajo?

Våra kroppar, del 2

Jag har funderat länge på en sak.

Ätstörningar uppkommer ofta, verkar det som, i 13-årsåldern och där omkring, ungefär i åldern då puberteten för flickor är igång. Jag har hört från en kompis som är dietist att för att mensen ska komma måste flickan ha en viss andel kroppsfett. Det är alltså naturligt att flickor blir lite mulliga i den åldern. Annars utvecklas de inte. En del könshormoner kan bara tillverkas i fett. Jag har inte hittat någon källa annan än wikipedia om det här.

Jag har tidigare läst att kvinnor behöver en viss andel fett på kroppen för att kunna bli med barn, annars kan mensen försvinna.

Jag läser en del bloggar ibland, har varit inne på några som skrivs av tjejer som har eller har haft ätstörningar. Några skriver att de inte ville bli kvinnor, de ville inte bli vuxna. Istället ville de stanna kvar i "den trygga barndomen". De började att svälta sig själva.

Bilden hittade jag hos Spiderchick, Hon ger förresten finfina tips på hur man får bra självförtroende. Hon hade förut den då anorektiska Nicole Richie som förebild men har nu tänkt om.

 

Så här står det i en artikel om en kvinna som haft anorexi:

"Rädslan att bli vuxen lade grunden till hennes anorexi, anser hon.

– Jag blev fixerad vid att träna och att inte äta. Någon annan hade kanske börjat hetsäta. Det är ett uttryck för samma sak. Jag fick fobi för att gå upp i vikt och svälte mig för att slippa bli vuxen. Det var mitt sätt att kunna kontrollera mitt liv. Träning och anorexin blev en flykt för att slippa ta itu med det jag var rädd för."

Varför berättar man inte detta för alla flickor? (Jag kommer i alla fall inte ihåg någon som förklarade detta.) Det är alltså inget konstigt med att kroppen ändrar sig och att man blir lite "mullig"!

Anorektiker. Bildkälla

 

När jag låg på stranden på Sardinien och grät.

Jag har varit död.

Nu lever jag.



Igår läste jag på nätet att Kristian Gidlund hade dött. Han blev 29 år gammal, lika gammal som jag.



För tre år sedan var jag väldigt nära att inte vilja leva.

Jag tyckte att allt var väldigt jobbigt. Att allt var svart. Jag trodde att nästan alla hatade mig.

Jag minns speciellt en natt när jag låg ihopkrupen i ena hörnet i min säng. Jag låg som i fosterställning. Jag tänkte att snart, snart kommer jag att bli helt ensam. Alla kommer att hata mig. Ingen kommer att fråga efter mig, ingen kommer fråga hur jag mår, ingen kommer att tänka på mig. Jag tänkte att det var som att jag skulle försvinna.

Jag trodde att jag skulle vara helt ensam resten av livet.

Jag kunde inte sova, fast det var det enda jag ville göra.

Varje sekund den natten var en kamp.



Jag åt knappt något. Det hade börjat några veckor tidigare med att jag inte tyckte att smörgåsar var gott längre, det liksom bara växte i munnen.

Inte ens en ostsmörgås med inlagd gurka var gott.

Jag var inte hungrig, i alla fall inte alls mycket. Det var jobbigt att tugga. Det var jobbigt att svälja. Det var inte gott med mat.

Jag kommer ihåg att en dag åt jag bara en tredjedels risifrutti, ett halvt ägg och lite tacochips.

 Jag kunde inte sitta upp utan halvlåg i soffan och åt.

Att äta en måltid tog sådär en tre timmar.

Det var också jobbigt att dricka. Bara att föra handen till glaset och lyfta det tog så mycket energi.

Att svälja vatten var jobbigt.

Jag tyckte att min katt Hilda var jobbig som gnällde och bara ville ha mat.

Och jag var så trött. Så trött. Så fruktansvärt trött.






Det var sommar. Jag och två kompisar hade pratat om att åka utomlands ihop.

Vi träffades hemma hos mig för att planera resan.

Jag berättade hur jag mådde.

De sa att detta fixar vi när vi kommer hem. "Vi ska hjälpa dig så att du får hjälp, Elin. Så här kan du inte ha det!"

"Men nu när vi ska iväg får du inte deppa så mycket."




Det var lättare sagt än gjort.

Dagen när jag fyllde 26 år gick jag upp väldigt tidigt, säkert någon gång vid 4. Jag kunde inte sova. Och jag hade nog heller inte sovit något den natten.

Vi åkte iväg till flygplatsen. En av mina kompisar lyckades flirta till sig drinkar till oss alla, för jag fyllde ju år.

På hotellet kollade jag Facebook, jag hade fått många gratulationer på min födelsedag, men jag grät. Kanske var det för att jag trodde att alla dessa människor snart skulle inse hur hemsk jag var och försvinna, en efter en.

Det var nog den värsta födelsedagen jag haft.

Men jag skrev på facebook att jag hade bränt min rumpa.



Jag grät på stranden på Sardinien.

Jag borde ju egentligen varit glad över att jag var ledig, att det var sommar, att jag var i ett varmt och soligt och underbart land, att jag var med två av mina bästa vänner, att det fanns god mat och god glass.

Jag som var ung borde vara glad och lycklig.

Men jag grät. Även på min kompis födelsedag. Jag försökte att "skärpa till mig", men det gick bara inte.

Allt var svart, allt var mörkt, allt var så påträngande. Det kändes som om en kall våt stickig filt tryckte ner mig, längre och längre ner. En tjock dimma omslöt mig och gjorde att allting kändes totalt utan hopp.

Alla människor var så jobbiga. Alla.

 Även solen var mörk.

Det fanns ingen ork, ingen energi. Jag tänkte hela tiden på hur svårt allt var, hur dåligt jag mådde.

Jag låg på en lång vit strand under solen i augusti på Sardinien och grät.




Mina kompisar försökte verkligen att peppa mig.

"Det här går att fixa. Du är stark. Vi hjälper dig."

Jag tyckte att de var jobbiga. De kunde ju inte förstå hur dåligt jag mådde.

Jag var arg på allt och alla.

"Elin, nu har du nått botten. Det kan bara bli bättre."

Vad hemskt! Men visst låg det något i det, tänkte jag. För nu var det verkligen ett helvete.

Det kunde bara bli bättre.

Men jag låg på stranden på Sardinien och grät.



Min bror hämtade oss på flygplatsen.

Det var en fruktansvärd stämning i bilen.

Min bror sa något om låten "Sexy bitch". Den hade jag pratat om tidigare under sommaren. Jag hade tyckt att den låten var väldigt bra.

Nu brydde jag mig inte.

Det var nästan helt tomt i kylskåpet. Jag var arg för att mamma inte hade handlat mat åt mig, fast jag hade ju i och för sig inte frågat om hon kunde göra det.

Och jag var ju inte hungrig.

En annan kompis sms:ade och undrade hur läget var, hon hade väl ingen aning om att jag mådde piss.

Jag skrev: "Jag orkar inte längre."

Hon kom hem till mig.

Jag grät.

Mina vänner som varit med på resan kom också. En av dem hade lyckats slita sig från killen som hon var så kär i.

Hon åkte till mig istället för till killen hon var förälskad i, killen som var förälskad i henne.

Vi kollade på foton från Sardinien.

Ett av dem var från när två av oss stod i vattnet. Mina kompisar sa att mina ögon var döda. Det fanns inget liv i dem.

Mina ögon var döda.

Jag vågar inte leta upp det fotot.



Jag orkade inte ta hand om Hilda, så min granne fick fortsätta ta hand om henne några dagar. Det frågade min kompis honom.

Jag ringde till min faster så hon kunde förklara hur jag mådde för mina föräldrar.

Jag skämdes så, jag kunde inte säga det själv.

Jag sa också till min faster att de absolut inte fick kontakta mig på något sätt, jag skulle kontakta dem när jag ville det.

Jag försökte sova hela tiden. Jag ville inte vara med. Jag ville bara försvinna.

Det gick ibland.

Men det gick inte att sova på nätterna då.

Jag ville inte dö. Jag ville bara inte leva. Precis så som Ann Heberlein skrev.

Pappa ringde flera gånger. Det var något som krånglade med min DVD, tror jag, och han ville väl hjälpa mig.

Till slut sms:ade han med stora bokstäver.

Jag blev arg. Jag svarade inte. Varför kunde han inte respektera att jag ville vara själv?



Jag var arg på alla.

Men den person som jag var mest arg på var mig själv.

Ingen verkade förstå. Allt var så lätt för dem. De hade det inte så jobbigt som jag hade det.

De hade inte rätt att försöka få mig att må bättre.

Det var ändå omöjligt.



Jag vågade inte gå utanför dörren.

Jag fick för mig att grannarna, att alla, hatade mig.

Jag kunde inte åka till affären. Det gick bara inte. Jag kunde inte. Det var omöjligt.

Det fick en av mina vänner göra i alla fall en gång.

En annan kompis kom med marknadsgodis. Bland annat teaterkonfekt.

Min syster övertalade mig om att gå på en fest för några jobbarkompisar som fyllt år. Det var medeltidstema och hon hade sytt en dräkt till mig.

Det kändes som om alla stirrade på mig. De tyckte nog att jag var värdelös. Men de frågade ändå hur jag mådde.

Det var nog bättre att befinna sig på festen än att vara helt själv.




Mamma kom med kasslergryta med ris och sallad trots att jag sagt att jag inte ville att någon fick komma.

Min syster ringde.

Jag sms:ade med mina kompisar. Jag skrev de hemskaste meddelanden. Allt var så hemskt. Jag var arg på dem. Jag var arg på alla.

Ni skulle prova att gå i mina skor.

Jag fick en prenumeration på Allas veckotidning av Farmor.



Jag började att jobba igen.

Jag var solbränd men utan liv i ögonen.

De märkte att jag inte mådde bra.

Men jag försökte ändå.

Jag frågade de gamla hur de mådde. Det kändes konstigt att försöka göra så de mådde bra när jag själv mådde så dåligt.

Jag gick in på vårdtagarnas rum och tog hand om tvätten när de andra ordnade med maten. Jag ville vara själv. När jag plockade ur disken kom en jobbarkompis och gjorde mig sällskap. Men jag ville göra det själv.



En kväll kom mina kompisar med presenter. Stora presenter. Ett staffli, akrylfärger, akvarellpennor, tillbehör. Ett kort med ett foto från resan.

Fotot föreställde en leende bartender som gjorde min mojito.

Jag blev lite glad.



En kompis sms:ade och försökte peppa mig till att orka gå till jobbet.

Jag sov några timmar på natten och vaknade sedan och grät. Jag grät när jag kom fram till jobbet.

"Allt är så konstigt", sa jag till mina arbetskamrater.

Jag ville inte gå tillbaka till min lägenhet och vara själv, men mina kompisar och min familj jobbade ju. Fast på ett annat sätt ville jag bara vara själv.

Jag ville nog på ett sätt vara kvar på jobbet, men jag förstod att det inte gick att göra när jag mådde så dåligt.

Jag fick en kram och sedan gick jag hem.

Jag mötte en tjej som jobbat natten i omklädningsrummet. Hon frågade hur det var med mig.

"Allt är skit!" sa jag.



Jag la mig i soffan. Jag slöt ögonen och försökte somna men det gick inte.

Jag slog på Tv:n, men jag kunde inte följa med. Jag satte på radion, men jag orkade inte lyssna. Jag försökte läsa en tidning, men jag glömde vad jag precis hade läst.

Det enda jag gjorde var att tänka på hur dåligt jag mådde.

Jag försökte att sova. Men det gick inte.

Mín chef ringde. Han var väldigt förstående.



En jobbarkompis började att chatta med mig på Facebook. Jag skrev att jag inte hade någon matlust men att det var lite gott med choklad. Jag skrev att jag inte brydde mig om tänderna nu, det var inte viktigt.

"Jag har hört att choklad gör så att man känner sig som när man är kär", skrev hon.

Jag åt lite choklad.

Men jag kände mig inte kär.



Det var otroligt jobbigt att diska. Att gå och ut och gå. Att duscha. Att äta.

Men jag gjorde det ändå.

Det kändes som att det stod mellan liv och död. Allt var på sin spets.

Jag sms:ade en kompis och skrev att jag inte visste om jag trodde på Gud, men undrade - om han nu fanns - kunde han hjälpa mig?

"Gud ser dig", skrev hon.

Min faster stöttade mig.

Jag ringde henne när det var som jobbigast.



Jag sms:ade med en kompis och skrev att jag hade gått ner i vikt.

Jag var orolig för att jag mest åt färdigmat. Det var väl inte nyttigt? Jag orkade inte laga mat. Men hon skrev att det var bättre att äta än att inte äta.

Hon tipsade mig om en utbildning som hon trodde att jag skulle gilla.

Jag orkade inte kolla upp den.

Det gick inte att tänka på sådana saker.



En av mina jobbarkompisar kom en gång med en blomsterbukett. Klockan var nästan 12 och jag hade på mig pyjamas och en lång kofta.

Hon kramade mig.

Blommorna var orangea. Jag kommer ihåg att jag tänkte att det var hennes favoritfärg.

Och de matchade bra till mitt rum.

"Gå du och lägg dig igen", sa hon.

Det gjorde jag.



Jag var hemma i min lägenhet. Jag kunde inte jobba. Jag kände mig värdelös. Jag trodde att alla skvallrade om att jag bara gick hemma och hade det bra. Att jag fick pengar utan att göra något. Att jag var en belastning för hela samhället.

Jag var en sådan som inte var värd något.

Det var val. Det var nära att jag inte gick och röstade. Jag tänkte att inget parti ville ha min röst. Och ville något parti hjälpa så värdeslösa personer som mig?



Mina kompisar skickade sms och försökte att få mig på bättre humör.

Det gick väl inte så bra.

En kväll tittade vi på film och åt bullar.

"Morgan Pålsson - världsreporter". Bullar som man värmde i ugnen.






Jag har varit på botten.

Mina ögon har varit döda.

Jag har varit död.

Jag låg på stranden på Sardinien och grät.

Men jag har kommit tillbaka igen. Jag fick hjälp.

Mina vänner, familj, släktingar, arbetskompisar, chef, grannar och bekanta hjälpte mig.

De ordnade så att jag fick hjälp.

De gav inte upp.

De gav sig inte av.



Jag är stark.

Jag har orkat ta mig upp från botten.

Jag såg ett liten korn av ljus i det enorma mörka stora.

Jag kravlade mig upp.

Det var otroligt jobbigt.

Men jag klarade det.



Nu lever jag igen.

Jag gillar smörgås med inlagd gurka, mozarellapizza, choklad och massa annat.

Jag gillar att umgås med människor. Jag tycker det är intressant att lära känna olika människor, för alla är intressanta.

Jag gillar att gosa med mina katter.

Jag läser artiklar på nätet, jag vill lära mig saker, jag vill veta hur världen hänger ihop.

Jag vill se världen.

Jag gillar att lyssna på musik.

Jag gillar att skapa.

Jag gillar att gå ut på promenad och jag gillar att jympa.

Jag gillar att spela spel, att diskutera, att flamsa, att prata allvar, att skratta.





Nu när jag tänker efter var det som att jag var död.

Ja, jag har varit död.



Jag har varit död.

Nu lever jag.