torsdag 6 mars 2025

Vad ni än gör, börja inte banta!

 Jag vill uppmana alla att inte börja banta på något sätt, någon gång! Jag gick med i Viktväktarna hösten 2014, för mer än tio år sedan, och det ångrar jag mycket. Jag var inte överviktig enligt BMI när jag gick med (vad jag kommer ihåg), jag ville bli "lite smalare". Det har jag verkligen inte blivit, snarare tvärtom... Och jag fick en väldigt komplicerad relation till mat, sötsaker, motion och kroppen. Det är inte bara Viktväktarnas "fel", det finns många andra orsaker till det tror jag (till exempel vad hela samhället och media signalerar hela tiden, att "smal är bäst") , men ändå. All tid  som jag lagt på att väga hushållsost, räkna köttbullar, tänka ut hur många chokladbitar jag kan äta på fredagskvällen, redan på måndagskvällen, och så mycket mer, under mina perioder då jag kört Viktväktarna, har inte gjort det bättre. Jag har haft ångest inför att gå upp på vågen varje vecka, med coachen jämte, jag äger nu ingen våg, ser ingen vits med det. 

Forskning visar att bantning, eller vad man nu vill kalla det, inte leder till viktnedgång på sikt, bara en kortsiktig viktnedgång. Läkartidningen skriver intressant om att ämnesomsättningen går ner vid bantning, och om programmet Biggest loser, läs här ! Bantning och dieter är också en riskfaktor för ätstörningar, visar forskningen (läs till exempel här hos Läkartidningen). Är folk medvetna om detta? 

Alla människokroppar strävar efter, genom till exempel hormoner, att väga så mycket som den någon gång gjort. Därför är det svårt att gå ner i vikt och behålla vikten på sikt. I boken "Slutbantat" av Erik Hemmingsson kan man läsa om detta, han är en överviktsforskare. Kolla här: Slutbantat

Jag skulle ha läst mina egna blogginlägg innan jag gick med i Viktväktarna första gången. Tycker faktiskt själv att jag haft vettiga tankar om kropp, bantning och sådant, och dessa inlägg skrev jag innan hösten 2014. Jag förstår mig inte på mig själv....  

När jag började med Viktväktarna ändrade jag totalt sättet att se på mat, choklad, på allt jag åt, jag var ju tvungen att väga, räkna, mäta allt jag åt nästan... Det säger sig själv att det inte kan vara hälsosamt! Och att inte äta när man är hungrig, vilket man när man håller på med bantning är tvungen till, känns fel! Man ska ju försöka lyssna på sin egen kropp, på dess signaler, så tänker jag nu. 

Man blir på sikt mer fixerad vid det "förbjudna" när man håller på med dieter, man vill väldigt gärna ha det man inte kan få... I mitt fall har choklad varit en sådan grej, jag har fått jobba med det mycket efteråt. 

Jag kommer ihåg en lördag där jag var på en tacokväll med min bror och hans kompisar. Jag höll på med Viktväktarna då, och hade bestämt mig innan för att jag skulle äta två tortillas med fyllning, tacos alltså. Men när jag ätit mina två fortsatte de andra äta, och det var fruktansvärt att titta på. Det är lite komiskt så här i efterhand att tänka på... Och jag undrade hur de andra kunde vara så smala, när de åt så "mycket". Saken var väl den att jag åt väldigt lite då, inte att de åt mycket liksom. 

Förra vintern och våren gick jag med i ett program lett av en coach i initiativt ätande, vi träffades till exempel varje måndagskväll, ett litet gäng med tjejer, via Zoom. Här kan man läsa om vad intuitivt ätande är.  Jag kopierar in en del av vad som står på sidan: 

"Vi föds med en instinktiv förmåga att känna hunger och mättnad och en vilja att respektera dessa signaler. En bebis gråter när den är hungrig tills mat kommer och vänder sedan bort huvudet när den är mätt. När vi blir äldre så lär oss av våra materfarenheter och får så en erfarenhetsbaserad kunskap om hur olika mat får oss att må, det är den kognitiva biten. Vi vet att om vi bara äter glass till lunch så orkar vi inte eftermiddagen något vidare. Till detta kanske vi lägger till lite enkel näringslära, till exempel att kroppen mår bra av att få i sig både kolhydrater, fett och proteiner i en måltid. Intuitivt ätande är på så sätt ett samspel mellan vår instinkt, alltså kroppens signaler, och våra tankar och känslor."

Dietkulturen som finns i vårt samhälle förstår denna instinkt. Jag tycker att programmet hjälpt mig mycket, och att effekten kommit ett tag efteråt, men jag jobbar fortfarande på att få en normal och balanserad relation och syn på mat. Det kostade rätt mycket, men inte mer än tapetseringen av vardagsrummet ;-), och det var helt klart värt pengarna! Aftonbladet skriver också om vad intuitivt ätande är.

Jag uppmanar alltså er: BÖRJA ALDRIG NÅGONSIN BANTA!!!

onsdag 19 februari 2025

Fria tankar, inspirerade av en dålig bok...

Vi hade förra gången i bokcirkeln en bok som jag tyckte var nästan totalt helt värdelös, jag förstod mig inte på den. Agneta Pleijels "En vinter i Stockholm". Men några deltagare i bokcirkeln sa att det verkade som att författaren helt fritt skrev ner minnen och tankar som kom till henne, hon skrev hej vilt från olika skeenden av sitt liv, men som hon när hon skrev kom till henne som minnen. Några andra tjejer i bokcirkeln sa att när man började tänka på det på det viset, blev det lättare att läsa själva boken. 

Så det är det jag tänker att jag ska göra i detta blogginlägg, låta tankarna flöda som de kommer precis här och nu, i mörkret i min lägenhet, efter att jag har funderat på om jag skulle blogga eller inte. Jag har flow just nu, med tankar, som man kan ha flow när det gäller att skapa med annat än ord, som jag också har ibland, till exempel gällande scrapbooking. Ibland glömmer jag att äta på flera timmar, om jag fixar kaffe kallnar det innan jag hunnit dricka ens en tredjedel. För att jag är så inne i det jag håller på med, jag glömmer allt annat. Vi fick lära oss lite om flow när jag gick psykologikursen för länge sedan (grundkurs) har jag för mig. 

Så nu börjar jag. Jag tänker på att det är en härlig kväll, jag har börjat komma upp mycket tidigare på morgnarna nu, slutat snooza nästan helt. En god cirkel blir det, till skillnad från en ond. Vi behöver mer goda cirklar tänker jag, så jag hoppas inte att denna bryts och istället blir en ond. Jag tror inte det heller.

Apropå psykologi så har jag förstått att människor generellt, alla, ser på sig själva och sina närmaste som att dessa är heterogena, fyllda av nyanser, eller om det finns bättre ord för det... Till skillnad från folk från andra ställen, folk man inte känner så noga, personer från andra länder, då tycker man (alla människor!) att de är mer homogena, mer lika varandra. Jag tycker det är himla intressant. När man var liten tyckte man att kanske alla i Kina såg likadana ut, när man såg kineser på TV, men jag läste eller hörde någonstans att kineserna tycker att européerna ser väldigt lika ut varandra. Och det har ju med det jag skrev innan att göra! 

Vi kanske skulle försöka, för att lösa alla problem som finns, lära känna varandra, se att vi är olika. Jag bara funderar nu. Jag tycker själv att jag sedan några år insett att de flesta människor är trevliga, när man väl börjar prata med dem, när man mer förstår sig på dem och lär känna dem lite. Det kanske kan låta konstigt, men jag var ett väldigt blygt barn, jag vågade inte prata med någon nästan, förutom min familj och några få kompisar. Jag sa ingenting i skolan, inte i lågstadiet och mellanstadiet. Det kanske är svårt att förstå nu för mina kollegor till exempel, för jag pratar ibland så mycket på lunchen att jag nästan glömmer av att äta...

Slut på funderandet, nu ska jag sova. Behövde få ur mig lite ur huvudet, för att kunna slappna av... 

Skulle förresten önska att det fanns någon typ "filosofiklubb" här någonstans, där man kunde diskutera det här, jag saknar min tid på internatet på Billströmska där det fanns när man ville tillgång till massa intressanta människor att diskutera med... Jag vill inte gå med i ett parti och diskutera där, det verkar så himla inrutat eller vad man ska säga, och så måste ju alla rösta likadant i partiet, de som alltså är mer i politiken. Det skulle jag nog aldrig klara av. 

Vem vet, kanske kommer det ett inlägg med tankar och funderingar kring böcker... Det funderar jag i alla fall på. Skriv gärna någon kommentar om vad ni tycker om det jag skrivit, jag gillar diskussioner! 


onsdag 7 augusti 2024

För tio år sedan bråkade jag med feminister

Kom att tänka på att jag för sådär tio år sedan (2014) diskuterade mycket med feminister på internet. Jag hade mycket tid då jag var sjukskriven, på grund av akut stressreaktion, och så här efteråt tänker jag att det kanske inte var så smart att sitta så mycket med mobilen och diskutera och ifrågasätta på instagram, bloggar och så vidare. Men i alla fall, det gjorde jag.

Jag kommer ihåg att Fanny Åström skrev om automatiserat barnafödande, hon menade att graviditet och förlossning var den grövsta, mest ultimata, formen av kvinnoförtryck, därför skulle hela graviditeten ske genom en maskin. Hon tyckte att samhället skulle bekosta detta, att samhället var skyldigt att göra det för kvinnorna. Jag höll inte med, har förstått att graviditet och förlossning ju kan vara väldigt farligt, men tycker ändå inte att det är värdigt eller rimligt att hela graviditeten sker i en maskin. Hur bra kan det bli, och det måste bli väldigt, väldigt dyrt (sjukvården har en massa problem redan nu med vårdköer och så vidare, ska vi då lägga en massa resurser på detta?). Dessutom kommer ju inte i så fall alla kvinnor få ta del av det, mest vita kvinnor i västvärlden. Jag tyckte inte heller att det kändes etiskt eller värdigt för varken barnet eller kvinnan, jag förstår att många kvinnor tycker att graviditeten är väldigt fin och inte vill vara utan den upplevelsen. 

Senare har jag förstått att det inte var hennes idé från början, det var en amerikansk feminist som skrev om det för ganska länge sedan, men nu kan jag inte hitta det när jag googlar (tror jag läste det i en bok). 

Jag kommenterade några gånger tror jag på Fannys blogg, sedan blev jag blockerad där. När man kollade kommentarerna var de flesta sådana som höll med om hennes åsikter, hon verkade inte vara intresserad av någon som helst diskussion eller debatt där, det var lite av en envägskommunikation. Likadant var det på hennes Instagram och Twitter. 

När man nu googlar på "Fanny Åström" kommer man till hennes blogg där det står "Kom i kontakt med ditt inre hat". Bloggens senaste inlägg är från november 2023. Jag följde henne innan på Instagram, såg att hon och hennes flickvän väntade barn. Frågade i en kommentar Fanny hur det hade gått med detta med automatiserat barnafödande, hon svarade att det inte var möjligt än. 

Jag tyckte även det var dumt av henne att kalla Blondinbella (numeraIsabella Löwengrip) för hen, då Isabella hade skrivit eller sagt att hon inte gillade att bli kallad för det.Fanny respekterade inte Isabella. Man kan tycka vad man vill om Isabella, men om hon inte vill bli kallad hen ska man väl inte kalla henne det. 

Det var inte bara med Fanny jag försökte diskutera då. Det var mycket prat om manshat, att det var bra för kvinnor att känna hat mot män, en del i deras kamp. Jag höll inte med, tyckte inte att det verkade konstruktivt att hata halva jordens befolkning (numera är det tydligen lite fler män i världen totalt sett dessutom, förut var det fler kvinnor). 

Jag hade gått på folkhögskola i ett år innan detta (något av det bästa jag gjort, underbart, många intressanta diskussioner, jag slapp laga mat och diska på vardagar, och fantastiska fester) och hade väl blivit påverkad av alla "vänstermänniskor" där (jag tycker själv att jag är mer vänster än höger, men där var det en del som var väldigt, väldigt vänster, speciellt i min klass, vi gick en kurs om bland annat mänskliga rättigheter så det var väl inte konstigt), så jag började intressera mig för partiet Fi, var till och med på ett möte med dem i Göteborg. Jag tyckte att det verkade som ett bra parti i början, men efter ett tag insåg jag att det var mycket prat om manshat där också. Sedan förstod jag att det partiet inte verkade befinna sig i verkligheten, de verkade inte till exempel ha kollat om alla deras förslag gick att finansiera. 

Jag har råkat ut för en del negativa saker som män gjort, men också blivit dåligt behandlad av kvinnor. Det finns kvinnor som misshandlar män också, jag har varit med om när en kvinna psykiskt misshandlande sin sambo, en man, det var väldigt obehagligt. Jag ser det inte som konstruktivt att kvinnor ska hata män (då skrev folk "hata på män", men jag tycker att det ser så fult ut så jag vill gärna inte skriva det), är det inte bättre att försöka samarbeta med män för att få igenom förändringar? Alla vinner ju på jämställdhet, även män.   

Jag tänker att man kan väl hata män ett tag, sedan får det vara bra, då får man gå vidare! (Jag sitter och skrattar samtidigt som jag skriver detta...)

En feminist som var väldigt aktiv i debatten om manshat var Lady Dahmer, hon var då även aktiv på Twitter, hon retweetade ett av mina inlägg om just detta (har jag för mig), men hon tog det ur sitt sammanhang. Jag hade skrivit flera så kallade tweets efter varandra som hörde ihop, man fick inte använda lika många tecken som nu, och hon retweetade en av dessa, och utan sammanhanget kunde det verka som att jag tyckte något annat liksom. Flera av hennes följare retweetade, folk kommenterade om hur dum jag var, hur fel jag hade. Jag tyckte att det var ganska jobbigt. 

Även Underbara Clara skrev om manshat och var lite väl "radikal" då tyckte jag. 

Sedan kan jag tycka att det var fel av Lady Dahmer att i ett inlägg på sin blogg skriva att en av hennes söner var en "liten kvinnoförtryckare" (vet inte om det hände just 2014, det kan ha varit tidigare eller senare ). Kommer inte ihåg hur gammal han var,  kanske runt 5. Hon lade ut en bild på honom och skrev typ "här sitter den lille kvinnoförtryckaren". Ett barn kan inte vara en kvinnoförtryckare tänker jag, och jag tycker att det är fel att använda sina barn i sin "politiska kamp" (hon var/är verkligen inte ensam om det). Lady Dahmer hade väldigt många läsare på sin blogg (nu när jag kollar är det senaste inlägget från 2019, men hon har väldigt många följare nu på Instagram). Några år efteråt när jag försökte hitta detta blogginlägg var det borta, hon måste ha raderat det.  Men internet glömmer inte!

Kommer ihåg att sommaren 2014 skrev Fanny Åström ett blogginlägg om att hon "firade 30 år av patriarkalt förtryck" (kommer inte ihåg om hon fyllde just 30). Jag tyckte att det var så sorgligt. Att man tänker på hela sitt liv som ett enda stort förtryck, man ser väl sig som ett offer hela tiden då. Hur bra är det? Vad leder det till? Är det något konstruktivt? Skrev hon det bara för att provocera?

Jag köpte förresten en målning via Instagram av Fanny, tror det var för något år sedan. Hon målar väldigt fint tycker jag, och denna passar så bra till mina gardiner i köket. 



2014 sommarpratade Kakan Hermansson, hon använde så himla många begrepp och ord som var nya för mig, det tyckte jag också var ett problem, att så kallade "vänsterfemininster", eller vänstern över huvud taget, använde (och använder, förstår jag det som) sig av ständigt nya uttryck, begrepp, förkortningar, ord, det kommer hela tiden nya. För att hänga med i debatten måste man googla hela tiden och plugga på om vad de betyder. Man hinner knappast med att jobba eller ta hand om hus eller hem, om man ska försöka delta i vissa debatter på nätet. Om man råkar använda fel benämning blir man kallad okunnig, ignorant eller liknande. Jag tycker att det är elitistiskt, det stänger ute så många. Är det rimligt? Är det bara de som har som jobb som till exempel journalister, influencers, de som har tid att läsa på, som ska få delta i debatter?

Sedan var det så motsägelsefullt att det 2014 stod på Fannys blogg att hon var kommunist, samtidigt som hon tiggde pengar via Swish (för sitt arbete med bloggen eller liknande skrev hon). En del på instagram som påstår sig vara socialister, mot kapitalism och så vidare, har samtidigt samarbeten med företag via Instagram. Jag förstår att de måste få in pengar på något sätt, men det är väldigt motsägelsefullt tycker jag.   

Jag blev kallad en massa saker när jag försökte diskutera feminism på nätet då, till exempel att jag hade "internaliserat kvinnohat" i mig. Som jag förstår det betyder det att samhället och patriarkatet har påverkat kvinnor till att hata sig själva som just kvinnor.  Det tycker jag är ett så konstigt begrepp. Självklart påverkar samhället alla, men man kan ju inte gå runt och tänka om sig själv och andra att det man säger, tycker, gör, att man gör det på grund av något sorts internaliserat hat. Det finns även det som kallas internaliserad funkofobi, internaliserad sexism, internaliserad rasism, internaliserad transfobi (som det pratades om i Nyhetsmorgon i TV4 för någon vecka sedan) och säkert många fler. Ska man inte anta att folk menar det de säger, och vem har rätt att säga till någon att "du säger det för att du hatar dig själv"? Jag tycker att det blir så himla märkligt...   

Nu kom jag att tänka på en lärare som vi hade när jag pluggade folkhälsovetenskap för länge sedan, hon var lärare i någon kurs om kön och genus. Hon sa att allt som en människa är, förutom hennes känslor, är konstruerat, av samhället, normer och så vidare. Det har jag tänkt en del på sedan dess. Jag tycker inte att det är rimligt att man ska gå runt och tänka att allt med en (och alla andra) är konstruerat. När vi pratade om detta när jag gick på folkhögskola (tror det var då) var det en tjej som sa att till och med känslor var konstruerade, det tror inte jag på. Vem är man om allt är konstruerat? Vad är meningen då? Jag tror att jag skulle bli tokig om jag gick och tänkte att det var så. Sedan förstår jag ju att samhället och massa annat påverkar en.  

Numera följer jag inte så många "politiska konton" på Instagram. Jag vill mest se mysiga bilder av pyssel, blommor, bakning till exempel när jag går in på Instagram, så jag har avföljt en del konton där det var mycket diskussioner. Jag använder inte sociala medier på det sätt som jag gjorde tidigare, jag ser nu att det inte var så konstruktivt att försöka diskutera och ifrågasätta på det sätt jag gjorde. Jag har Twitter (nu kallas det X), som jag tycker är mer polariserat, men det har blivit bättre efter att man införde att man kunde "gilla" inlägg, jag tycker att det är en ganska trevlig plats för det mesta, jag har avföljt en del konton även där.  

För att avsluta, jag kallar mig feminist. För feminism står i grunden för, enligt NE, "en social rörelse för jämställdhet mellan kvinnor och män, och enligt Wikipedia "en samling rörelser och ideologier vars målsättning är att kvinnor ska ha samma rättigheter och möjligheter som män och där feminismen verkar för kvinnors politiskaekonomiska och sociala rättigheter".

lördag 3 augusti 2024

Ett bokslut inför 40-årsdagen, del 4 - mer om vad jag lärt mig

Kom att tänka på lite saker nu idag. Jag har varit för feg tidigare, inte vågat saker, senare i livet ångrat mycket. Tänkt mycket på det, främst grubblade jag över sådant under depressionen 2010 (och massa annat). Jag var tidigare för blyg, för osäker, skämdes för mig själv, för den jag var, förstod mig inte på mig själv, jag tyckte att jag var annorlunda … 

Sedan har jag tänkt att jag ska våga mer. Det är bättre att ångra sådant man gjort, än saker man inte gjort. Så säger väl till exempel en del gamllingar som är på väg att dö? (Har för mig jag har läst något sådant...) Det ligger nog mycket i det. 

Man får försöka lära av det som varit, leva i nuet mest, men ändå se framåt. Det är nog inte bra att bara leva i nuet, och inte heller för mycket i framtiden, tänker jag...


Jag har nu nästan läst färdigt Kristian Gidlunds bok "I kroppen min" (skrev om honom lite i mitt blogginlägg om depressionen 2010: När jag låg på stranden...., men jag hade inte då läst boken, tror att jag hade lyssnat på hans sommarprat). Boken tycker jag är en av de bästa jag läst! Den är naturligtvis väldigt sorglig, men vacker också, och han får med filmer (till exempel Stekta gröna tomater som jag gillar, men det var länge sedan jag såg den), musik, till exempel Johnny Cash, och annat i boken, det gillar jag. Gidlund skriver om hur han inte får träffa sitt barn som han så gärna ville ha, och om hur hans brorsson inte kommer få träffa hans barn, och om hur han inte kommer få se sina föräldrar bli riktigt gamla. 


"Men mitt bläck är blod", ur Gidlunds bok.



Från Pinterest.




Så för att avsluta det här inlägget, nu vet jag mer om mig själv, jag vågar stå för den jag är, jag har respekt för mig själv. I och med det förstår man att andra inte kan bete sig hur som helst mot en. Nu har jag försått mer mitt eget värde. 

Och så en liten klokskap:

Från Pinterest.


lördag 27 juli 2024

Ett bokslut inför 40-årsdagen, del 3 - vad jag lärt mig

Jag hade tänkt skriva flera blogginlägg inför min födelsedag. Ville ha med så många saker. Så är det väl med mig, antingen allt eller inget. Men jag kände sedan att jag blev lite stressad, ville inte ägna hela semestern åt att sitta vid datorn....Så nu tänker jag att jag fortsätter med det viktigaste inlägget... Sedan får vi se om jag fortsätter med fler. 

Jag har med åren lärt känna mig själv mer, vet nu mer vad jag gillar och vad jag inte gillar. Jag har börjat förstå att jag behöver återhämtning för mig själv hemma samtidigt som jag behöver stimulans, till exempel genom att träffa folk och göra utflykter ibland. Jag har kommit fram till att jag är mer introvert än extrovert. 

Gått från att älska Viktväktarna, till att hata Viktväktarna. Gått på svartklubbar i Barcelona och Hurghada (inte min idé, jag hängde bara med ...), samtidigt som jag försökt gilla att sticka bönesjalar i kyrkan (jag ville vara en sådan person som gillade det, sedan insåg jag att jag inte tyckte det var så kul, tog inte ofta fram stickningen hemma till exempel, så jag slutade med det). 


Jag i Sahara, 2009. 
Jag har fått höra av en demenssjuk gammal kvinna att jag var en sådan som ”tänker väldigt mycket”. Det kan man verkligen säga, men det har varit värre, jag grubblade och funderade och ältade saker mycket mer tidigare. Nu försöker jag kanalisera tankarna på ett annat sätt. 

En demenssjuk man sa en gång att vi skulle rymma och gifta oss. Samtidigt har jag blivit kallad fruktansvärda saker på nätet, efter en insändare i lokaltidningen (innan jag skickade in den läste jag på hemsidan att man modererade alla kommentarer, det verkade inte stämma insåg jag efteråt). Jag har klarat av högskolestudier i psykologi (där psykobiologi ingick), etnologi, folkhälsovetenskap, samtidigt har jag ganska svårt att hålla ordning hemma och har urdåligt lokalsinne… 

Jag gillar inte så kallar dösnack (kallprat heter det väl också), jag gillar mer att prata om stora frågor, meningen med livet, politik, religion, livet och döden, musik, filmer, böcker och så vidare, men jag har insett nu att man behöver kunna prata om väder och sådant, i alla fall ibland. En gång för länge sedan funderade jag på att gå speeddating, tänkte då att jag skulle fråga med en gång varje kille vad han tyckte om sd. Då sa en kollega ”nej, det får du inte, Elin, tänk om hans mamma röstar på sd”. Jag tänkte att det kunde bli en bra start på daten, att man kunde få igång ett intressant samtal typ. Jag har dock senare förstått att det inte kanske är så bra att fråga en sådan sak, till någon som man aldrig träffat tidigare (så här i efterhand är det hela väldigt komiskt inser jag). Förresten gick jag aldrig på speeddatingen då (jag gjorde det förra sommaren, det var intressant och roligare än jag hade trott). 

Nu har jag insett att ingen mår perfekt hela tiden, att ingen är lycklig hela tiden (även om kan verka så med tanke på på sociala medier). Alltid finns det något som kan bli bättre. Jag mår i det stora hela bra nu, är nöjd med mitt liv och är tacksam för min familj, vänner och jobb, mina katter, och känner att jag har ett rikt liv med roliga intressen osv. 

För några år sedan önskade jag att mitt liv var annorlunda, jag kände att jag inte hunnit med så mycket som andra i min ålder, jag hade ångest en del nätter, kunde inte sova. Ringde till och med jourhavande präst några nätter. Men sedan insåg jag att jag har ett bra liv just här och just nu. Jag behöver inte förändra det.

Och jag insåg också att jag hunnit med en massa saker. Diskuterat om det är så bra med diktatorer med en tjej från Cuba som hade en bar i Cádiz (tror inte tyvärr att baren finns kvar, den hette Bar de Cuba), varit med och arrangerat fester på Billströmska folkhögskolan på Tjörn, fått en stor rostig spik i foten när jag var sådär 11 år, fått ett stort runt brännbollsracket i huvudet också (inte så trevligt), blivit biten av en liten katt (Megamiss av minimiss), blivit rånad på en väska med bland annat pengar och körkort i Granada, Spanien (jag vrålade då ut "Jumlar", ett svärord jag aldrig annars brukar använda, undrar om tjuven förstod mig...), varit med i radion några gånger, i tidningen också, fått en t-shirt från ett band på en punkkväll i Mariebergsparken (ville testa det, en kompis frågade, det var kul, men jag kommer inte gå på punkkonserter fler gånger, inte riktigt min grej), börjat tro på allvar på Gud, skyfflat massa jord när jag sommarjobbade som vaktmästare i en närliggande kommun, lärt mig älska kaffe via mitt jobb inom äldreomsorgen, gått vilse ett antal gånger, däribland i gymnasiet under en orienteringstävling, tydligen hade de ropat ut mitt namn i högtalarna till och med (jag trodde jag var smart, skulle bara springa lite till höger, måste sprungit alldeles för långt, förstod inte alls var jag hamnat, kom ut i ett bostadsområde, som tur var hittade gympaledaren sedan mig med bil) och en massa annat... Dessutom, jag har hittat ett jobb som passar mig perfekt!

På insidan av min ytterdörr. 
För ungefär 14 år sedan var det riktigt jobbigt, läs gärna här: När jag låg på stranden på Sardinien och grät, jag hade kämpat så länge, jag insåg en natt att jag kämpat i halva mitt liv, och trots att jag försökt få hjälp, trots att jag flytt till andra länder och försökt på flera andra sätt, hade inget egentligen förändrats. Jag blev så arg på mig själv, jag trodde det var mitt fel. Det var därför förstår jag så här i efterhand som jag hamnade i en stor kris. En depression. Till och med solen var svart. Till och med min katt Hilda var jobbig. Inte ens en smörgås med ost och inlagd gurka var god. 

Men det är bra med kriser (som min kompis sa då, det kunde bara bli bättre). Då förstår man att man behöver göra förändringar (om inte man fastnar och då blir bitter, eller vad tror ni?). Jag har lärt mig mer om hur jag fungerar, vad jag behöver för att må bra. Har ingen åldersnoja, men det kanske kommer. Jag är nöjd med mig själv och med mitt liv.

Som Håkan Hellström sjunger: Man måste dö några gånger för att kunna leva. Och som Laleh sjunger i Colors: "Just because it´s black in the dark, does´nt mean there´s no colors".

I ett tv-program för länge sedan var det en konstnär som sa att hon försöker utnyttja "misstag" som hon gör när hon målar, hon försöker skapa något nytt av det. Det tänker jag att man kan använda i hur man ser på livet och vad som händer i det, kroppsliga och själsliga ärr kan man försöka vända till fördelar, något att lära av. Så försöker jag tänka! Någon som vet vem konstnären kan vara? Jag tror att det kanske kan vara Helene Billgren, men jag är inte säker.

Jag är alltså nöjd med mitt liv. Man skulle bara ha mer tid, mer tid till att läsa böcker, lyssna på radio, utforska nya platser, diskutera med människor, gosa med katter, kolla på filmer och pröva på saker... 




torsdag 25 juli 2024

Ett bokslut inför 40-årsdagen, del 2 - djur

 Andra delen i mitt projekt tänkte jag skulle handla om djur. 

När jag var jätteliten var jag rädd för alla slags djur. En gång när jag var hos min barndomskompis och vi var ute och cyklade en bit från deras hus, började en stor hund (jag tror att det var en golden retriever) följa efter oss. Jag trodde att hen ville äta upp mig, men nu i efterhand har jag förstått att hen säkert bara ville leka. Och jag råkade köra över svansen med min cykel, då trodde jag att hen blev arg. Så jag ville bara fort tillbaka till huset, cyklade verkligen så snabbt som jag kunde. När vi äntligen kom fram sa kompisens mamma att jag hade "fått en chock". Jag visste nog inte vad det var. 

Sedan efter att jag hade gått ett tag hos en dagmamma där det också fanns en bondgård med katter hela tiden, började jag tycka om katter i alla fall. Jag tjatade på mamma och pappa, jag ville att vi skulle köpa två katter från dagmamman och hennes familj. Kommer ihåg lyckan när vi hade katterna hemma på köksgolvet, och hur olika de två katterna var. De var båda svartvita, men honan var så väldigt försiktig, rörde sig knappt, medan hanen var mycket mer busig och med mer fart i, honom döpte vi till Cirkustass. Kommer inte ihåg vad honan döptes till. 

Någon gång när jag gick i mellanstadiet hade vi två grisar, som skulle slaktas inför jul. Vår pappa kom på den eminenta idén att försöka lära oss barn vänster och höger genom dessa varelser, så de döptes till Vänster och Höger. Jag lärde mig för övrigt vänster och höger först någon gång i högstadiet, så detta hjälpte inte mig i alla fall. Jag kommer inte ihåg så jättemycket om grisarna, men att vi umgicks en del med dem och att i alla fall jag blev himla ledsen sedan när de skulle iväg till min farbror (över bron till Nordmarken) i en vagn efter traktorn och slaktas. Min lillebror däremot tyckte att det var väldigt spännande, han skulle bestämt åka med pappa och grisarna. 

Grejen var att min bror sa till pappa när de körde över bron "Nu hoppade Vänster". Pappa trodde att min bror skojade. Sedan kollade han och då var den ena grisen borta. Det visade sig att den visst hoppat, den befann sig mitt på bron. Som jag förstod det fick min farbror komma och skjuta Vänster på bron. Detta blev sedan en historia som berättades under flera decennier (eller, jag kanske överdriver lite). Denna historia berättade jag förresten långt senare i Marocko, när jag var i en liten stad där med en tyska, en norska och en annan svenska (det kommer ett inlägg senare om det). 

I mellanstadiet skulle vi berätta om våra praoplatser. En kille i klassen berättade om en bondgård där han varit. Läraren frågade hur de hade gjort när korna skulle mjölkas. Klasskompisen sa då att "man tryckte på en knapp". 

Jag tror att den enda gången som jag sett en livs levande råtta var i Varberg sent en sommarnatt, den sprang snabbt över torget där. En kompis och jag var på väg hemåt. Det kan ha hänt sådär 2008.  

För länge sedan hade vi kaniner. Vi hade från början två honkaniner som vi tagit över från en kompis familj. Hon och hennes syskon hade döpt kaninerna till Monstret och Idioten, Monstret för att hon hade röda ögon, och Idioten för att hon inte flydde när dörren till buren var öppen. I vår familj fick kaninerna istället namnen Vanillina och Oboyan, efter färgen på deras päls. En sommar hyrde jag en hankanin, jag ville att det skulle bli ungar (fast det sa jag inte till den jag hyrde kaninen av....), den kaninen var en vädur med öronen ner. Han fick ungar med Vanillina, hon var en hermelin och hade öronen rakt uppåt. Alla ungarna fick ett öra som stod upp och det andra som låg ner, de såg väldigt roliga ut!

En katt som betydde mycket för mig var Ajax, han var väldigt klok, väldigt snäll och väldigt gosig! Det var jobbigt när han blev överkörd.  

Ännu en mer tragisk historia om katter kan du läsa här: Megamiss av minimiss

Ett annat tamt djur i Amazonas 2014.
Vi bytte också katter en gång med granntanten, en katt som vi hade gick över till grannen, en katt som hon hade flyttade till oss. 

När jag pluggade spanska en höst i Cádiz, Spanien, var det en kille som hade ursprung i både Japan och Indien som boxades med en vit långhårig hankatt i en konstnärs hem. Jag har ett foto på det som jag scrapbookat. 

Innan jul samma år i Granada såg jag en livs levande åsna som skulle till ett "belén" (julkrubba) i en stor kyrka där. 

Jag har gosat med en kapybara i Amazonas 2014, men den gosade ännu mer med en klasskompis till mig, råkade till och med kissa ner hennes byxor...



När jag blev vuxen skaffade jag först en katt, Hilda (läs om henne här: Inlägg om Hilda), grå och vit, hon lärde sig efter några år att ringa på dörrklockan när hon ville in. Då skrev jag på Facebook att min sambo äntligen lärt sig att ringa på dörrklockan. 

Skaffade en till katt några år senare, som var vit och visade sig vara helt döv, Ester. Hon var ute på en extra lång promenad ett tag, jag blev jätteorolig, satte in en liten annons i Markbladet och skrev efterlysningar på Facebook. Det var många som engagerade sig, minst en tant ringde efter att ha sett den lilla katten, och en helg när jag jobbade på servicehuset jämte ringde min granne och sa att Ester var utanför min lägenhet! Jag kunde andas ut...

Ester


Lång tid efter det kom jag med i lokal-tv och Landet runt på SVT, då jag var med på blinddating på kattcafét i Göteborg. Se inlägget här: SVT




Ett bokslut inför 40-årsdagen, del 1 - de första åren

Jag fyller snart 40 år. Kollade för några dagar sedan igenom den här "gamla bloggen", och kom på att det kanske skulle vara kul att skriva ett inlägg nu inför min 40-årsdag... Saker som jag lärt mig och saker som jag har varit med om, både positiva och negativa. 

Igår på vägen hem från Göteborg, den tredje dagen på min sommarsemester, skrev jag ner olika saker som jag kom på i punktform i min mobil. Det blev till slut mer än 150 punkter. Så nu tänker jag att jag får göra flera inlägg, försöka skriva utefter olika sorters teman. Vi får se hur det går... 

Nu när jag ändå inte kan sova och har en massa inspiration, tänkte jag att jag skulle börja! Jag har kommit på att det dyker upp nya tankar när jag skriver ner det som jag varit med om, och mina funderingar osv (lite svårt att förklara, men jag kan dra slutsatser när jag skriver ner det som jag varit med om, t ex komma till insikter när jag sms:ar en kompis om någon händelse, det händer något i mitt huvud när jag ser saker jag funderar på och saker som jag varit med om nedpräntade), så det är spännande även för mig att se hur denna text blir.

Det första som vi kan börja med tänker jag är min första tid i livet, de första åren. Jag vet inte riktigt om alla saker är sådant som jag verkligen kommer ihåg från när det hände, säkert kan det vara så att jag tror mig minnas, men att det är någon som berättat efteråt om händelsen, eller att jag sett det på något foto. 

Men i alla fall ... (och detta kommer jag ju så klart inte ihåg, utan det har mina föräldrar sagt till mig långt senare) ... när jag föddes spelades "Du gamla du fria" på radion som var på, för det var tydligen någon svenska som vunnit i någon sport. Det är därför kanske som det är så konstigt att jag inte blivit det minsta sportintresserad (förutom sommaren 1994 då så klart, som jag tidigare skrivit ett inlägg om: Den gamla goda tiden). Jag får panik bara jag hör jingeln till Radiosporten i P4, och jag klarar inte av alla jobbiga ljud i t ex hockeymatcher....... Gillade inte gympan i skolan. Typ den enda gången som jag var bra i gympan, sprang 60 meter på en bra tid, någon gång i mellanstadiet, sa läraren att det var fel på mätutrustningen... 

Jag var tydligen bra på färg och form redan som liten, försökte har man berättat för mig sälja torkade ogräs som jag hade arrangerat i små buketter, jag ställde mig vid vägkanten nedanför vårt hus och hoppades på kunder. 

Detta tror jag att jag kommer ihåg på riktigt: den dagen när jag hittade min lillebrors stora bajskorv (tänk en sådan som finns som fejk på Buttericks, en riktig "stereotyp" av en fet bajskorv) på mattan i finrummet hemma, ropade till mamma därefter. Vet inte om hon blev så glad. 

På ett kalas innan jul hos släktingar började en del av mitt hår brinna, det var tända ljus på bordet. 

En gång, jag vet inte hur gammal jag var, var jag på väg ner för vår branta backe mot den stora vägen, på cykel. Som tur var räddade morfar mig, annars vet vi väl inte hur det hade gått...

Ett otäckt minne var när jag och min familj plus en annan familj med tre barn var en vecka i Hundfjällen i Sälen, det blev något konstigt med dragkedjan i jackan och jag fastnade i liften, jag kunde inte gå av där man skulle gå av. Jag blev jätterädd och skrek, jag trodde att jag skulle följa med upp i skyn med liften på väg tillbaka (jag trodde att jag skulle "hängas"). Som tur var hörde en gubbe mig (han var säkert ingen gubbe egentligen, men när jag var sådär 10 år tyckte jag nog att alla män som såg ut att vara över 35 år, att de var gubbar), tryckte på en stor rund röd knapp och fick stopp på hela liften. Jag dog inte som tur var! Mina kompisar blev lite konfunderade när jag skrev på vykorten hem sedan, att "jag var nära att dö i liften".


Wikipedia
Jag hade en kompis som jag uppgicks väldigt mycket med innan jag började skolan, och vi hade för oss lite speciella saker. Till exempel gick vi ibland in i kohagarna jämte vårt hus, men det var viktigt sa min kompis att vi tog av oss alla röda kläder, för tjurarna blev som galna när de såg rött, då skulle de rusa mot oss (med tanke på tjurfäktningarna och det röda skynket som de har där, antar jag, men jag har förstått långt senare att det inte ligger någon sanning alls i det). 

Jag kommer också ihåg när vi var hos "faster Lilly" (egentligen min pappas faster, men alla kallade henne "faster Lilly"), vi skulle fika och hon förstod inte att vi barn inte gillade kaffe. Hon hällde upp det till alla. När Lilly var iväg i köket och skulle fixa något, hällde pappa ut kaffet från våra koppar i krukväxterna. 





Mer kommer! Håll ut!