Betydelsefulla Böcker. Del 1

Jag har alltid gillat böcker. Berättelser. Att läsa och att skriva. 

När jag var liten fick jag en liten bok om några kattungar, jag tror att jag fick den av en släkting. Det var så fina bilder. Undrar om den finns kvar någonstans?

Jag kommer ihåg när Mamma läste ur olika sagoböcker. Till exempel Mio min Mio, jag minns att det var en fantastisk berättelse. Fast jag kommer inte ihåg riktigt vad den handlade om...

Sorglig men ändå så fantastisk, det var som om man fick gå in i en annan värld. Bilderna i boken gjorde nog en hel del.

Kanske var berättelsen så fantastisk just för att den var så sorglig.

Vi hade andra Astrid Lindgren-böcker, en del väldigt sorgliga, som den om flickan som hade bott hela sitt liv på ett fattighus. Jag kommer inte ihåg vad den heter, men det var ett träd inblandat. Jag tror att flickan planterade ett frö utanför fattighuset och att trädet sedan följde henne genom livet. Och trädet flickan.

Och så finns ju Flickan och svavelstickorna av HC Andersen. Den är ju väldigt tragisk, och en del kanske tänker att den inte passar för barn över huvudtaget.

Det tycker inte jag. Det behövs sådana böcker tror jag också för att barn ska kunna förstå hur andra människor har det, idag finns det många som lider runt om i världen på olika sätt.

Bildkälla: Wikipedia

Men det finns ju såklart andra sorters böcker. Även sådana som är lite mer lättsamma och roliga. Madicken. Ronja Rövardotter. Mimmi - hon som bor i Göteborg och går på bamba - något som man tydligen gör där... Dessa har jag även sett på TV som film och serier.

En sommar lyssnade vi hela familjen på Mimmi i bilen, jag tror vi skulle någonstans på semester. Alla skrattade.

Jag tror att en göteborgsk dam vid namn Viveka har skrivit böckerna om Mimmi, hon har också skrivit böckerna om Saltön.

Och så fanns ju de där böckerna som man tittade i, med lite text och bilder, samtidigt lyssnandes på en berättarröst.

Aristocats. Den lilla sjöjungfrun. Lady och Lufsen. Till exempel.

imdb

En gång var jag med i en tävling via TV1000 tror jag, då skulle man beskriva och skicka in hur man ville att TV:n skulle vara i framtiden. Jag ville att fjärrkontrollen bland annat skulle ha en knapp som gjorde att föräldrarna gick ut ur rummet...

En gång när jag kom hem så låg det ett stort paket utanför dörren. Jag tror att det var stort i alla fall. En kompis och hennes syskon var med, också mina syskon.

Jag hade vunnit 3:e pris. Pappa sa att jag nog skulle vunnit hela tävlingen om jag varit yngre.

I paketet fanns 3 Disney-filmer. Peter Pan. Djungelboken. Och den som jag blev gladast för - Skönheten och Odjuret.

Vi hade jätteroligt den kvällen! Alla barnen tittade på alla tre filmerna i sträck tror jag.

Sen Hans och Greta. De tre små grisarna eller vad den heter - eller blandar jag ihop det med några björnar?

Askungen!

Barna Hedenhös!

Bamse!

Jag har en dagbok som jag fick när jag var 5 år tror jag, i den har jag mest ritat och målat. Men det finns en del skrivet också.

Jag har sett att i någon Mina vänner-bok har jag skrivit att jag ville bli författare när jag blev stor. I någon annan bok har skrivit att jag ville bli målare och konstnär, för övrigt.

I lågstadiet hade vi olika små böcker där vi skrev om naturen, om utflykter, klistrade in saker vi pysslat ihop och så. Nu när jag tittar tillbaka i dem skrattar jag väldigt mycket. Fast inte var det väl min mening då att det skulle vara roligt.

Stavfel och sär skrivningar. Konstiga formuleringar. Och jättekonstiga vändningar i berättelserna.

Ja, inte var jag så bra på att skriva då.

Men alla måste väl börja någonstans.

Här är ett exempel.

En gång skrev jag ett brev till statsministern. Jag tyckte att alla som jobbade i Sverige skulle ha samma lön, bland annat. Göran Persson skrev tillbaka att han tyckte det var bra att jag var intresserad av såna frågor, men att det var viktigt att få lite mer pengar om man hade utbildning till exempel.

Fast det var väl säkert inte han som skrev brevet. Men jag tror att Göran hade skrivit under det.

Redan på den tiden var man tydligen politisk...

En lärare läste i lågstadiet Momo - eller kampen om tiden. En väldigt intressant bok, som passar alla åldrar tycker jag.

En bok om tid.

En bok för alla tider.

Absolut en bok som passar denna tid!

Jag läste den själv mycket senare, i gymnasiet, och den väckte mycket tankar då också. Jag rekommenderar den!

bokus
Jag ryser när jag läser recensionerna av boken!

 

En annan bok som hette något med Momo eller Mommo kommer jag även den ihåg. Det var en helt annan bok. Jag hittar inte den på nätet nu.

Till min 10-årsdag hade jag önskat mig Sofies Värld. Den tyckte jag verkade väldigt intressant.

Jag fick upp ögonen för filosofi genom den boken. Det är just det den handlar om kan man säga, läsaren ställs inför en massa filosofiska frågor genom en flicka som heter Sofie, som bor i Norge.

En fantastisk bok som nog många skulle behöva läsa, många skulle nog också gilla den.

Den boken började jag läsa igen för några år sen. Men då tyckte jag den var lite jobbig, för komplicerad, jag hängde inte med efter ett tag...

Kanske var man på vissa sätt smartare som 10-åring?

bildkälla

I mellanstadiet läste jag i skolan en av de allra första böckerna som Astrid Lindgren skrivit, Britt-Marie lättar sitt hjärta . Jag tyckte nog att den var rätt bra, fast jag gillade inte titeln...

Någon gång under mellanstadietiden arbetade vi utifrån temat Medeltiden, då skulle vi bland annat skriva om hur det var att leva i den tiden och samtidigt få in fakta i texten. Det var väldigt roligt!

Och sen skrev vi ju andra berättelser, dikter och annat. En gång skrev jag en lång berättelse om hela klassen som åkte på en klassresa, jag fick låna hem en dator för jag tyckte det var så roligt. Det var väl inte så vanligt att man hade datorer hemma på den tiden...

Sen ville läraren läsa upp det jag skrivit inför klassen, lite varje dag tror jag, och det fick hon väl, fast jag tyckte det var lite jobbigt också. För det var så att jag skrivit väldigt fantasifullt och ganska fritt om de andra i klassen. Till exempel hade jag skrivit att en kille som utåt sett verkade väldigt tuff grät... Jag vet inte, kanske ville jag visa en annan sida av honom. En sida som jag såg.

Jag skrev också lite om mitt eget kompisgäng, 4-gänget tyckte jag att vi skulle heta. Jag var väl inspirerad av Kitty-böckerna och 5-böckerna kanske...

Och en gång tänkte jag att jag skulle skriva en hel bokserie om mysterier, jag var nog mycket inspirerad av Arkiv X...

Det blev inte så mycket av den bokserien.

Ett tag var böcker med röda ryggar väldigt viktiga. Wahlströms hade som jag kommer ihåg det röda ryggar för flickorna och gröna för pojkarna. Framför allt var Tvillingarna på Sweet Valley High viktiga för mig.

Jag tror att jag har läst denna.
Bildkälla

De var väl inga direkta litterära mästerverk. Någon kompis hade hört att biblioteken inte ville ta in dem för att de var så dåliga...

Därför fick man köpa dem själv i Kinna Bokhandel, 49 kr kostade de. Vi lånade också av varandra, mina kompisar och jag. Det fanns också de som var större och dyrare, då fick man spara.

Jag var med i en bokklubb som hette Läslusen, där kunde man köpa dem lite billigare vad jag kommer ihåg.

Ett tag räknades månadspengen i antalet sådana böcker som man kunde köpa. (Några år senare i antalet toppar man kunde köpa på JC i Kinna...)

De var roliga att läsa tyckte jag. Och det var genom Tvillingarna-böckerna som jag blev bekant med yrket inredningsarkitekt!

Tvillingarna åt ofta frozen yoghurt efter skolan - och först nu kommer det till Sverige... Intressant.

Även de gröna ryggarna lästes. Pappa hade några kvar sen han var yngre tror jag. Mamma hade några gamla Lotta-böcker.

Dessutom kom två fastrar med massor av böcker som deras söner läst, det var en del som var jättebra... Roliga och lite annorlunda. De var nog från 70-talet.

De visste väl antagligen att jag gillade att läsa.

På den tiden så kunde man ju ägna timmar åt läsning. Man läste så fort man fick tillfälle. Det gjorde i alla fall jag.

En lärare sa i något slags utvecklingssamtal i 7:an att hon också gillade att läsa böcker. Det blev sena kvällar även för henne, för hon ville ju liksom jag gärna veta vad som hände i nästa kapitel, och sedan nästa...

Mamma tyckte att jag väl åtminstone kunde försöka att lägga ifrån mig boken i rimlig tid, så att jag inte blev så trött sen i skolan. (Fast jag tror inte att jag var så trött i skolan.)

Läraren verkade förstå mig.

Så var det också den där gången. Den enda gången, tror jag, som jag blivit utkörd ur ett klassrum.

Vet ni varför?

Jag läste en bok om uttrar tror jag. Det var en bild med en utter som knackade med en sten på en konservburk.

Det var så konstigt att ett djur kunde göra så. Eller nåt.

Jag tyckte i alla fall att det såg väldigt roligt ut. Alldeles för roligt enligt läraren...

Det kanske inte har så mycket att göra med resten av det som står i det här inlägget. Men ändå.

En annan bok är Vinterviken. Den kommer jag ihåg.

Källa: milada
Lite av en modern svensk variant av Romeo och Julia?

 

Jag läste också en bok om en mystisk trädgård... Och en om en flicka som kunde resa i tiden...

Och så finns det ju många fler böcker man har läst... En del har senare blivit film, fast böckerna brukar jag tycka är bäst.

Jag tror att jag kommer fortsätta berätta om böcker som varit och är betydelsefulla för mig i ett inlägg i framtiden...

Den gamla goda tiden

Sommaren 1994. Sverige tog brons i fotbolls-VM. Jag skulle fylla 10 år och det var den enda gången jag på allvar har varit intresserad av sport.

Min ena kompis var kär i Tomas Brolin, den andra i Martin Dahlin - eller var det i Henrik Larsson (han hade ju så fint hår)? Jag tänkte att jag får väl också vara kär i nån, så jag tog Kennet Andersson. Fast... jag var nog inte kär i honom på riktigt, jag var ju bara 9 år. 

Alla killarna de ju var så bra på fotboll, de sprang så fort. Ravelli var en jättebra målvakt tyckte vi. Ja, detta tyckte nog hela Sverige.  

Min första förälskelse? Visst är han fin?
Bild från Textappeal

Det var sommar. Det var sol. Vi dansade och sjöng. Jag kunde "När vi gräver guld i USA" utantill. Sommaren låg framför oss. Så många veckor, det var som en evighet...

Det var på den goda gamla tiden när man var ung och rask. Det var ingen match att cykla till Asksjön eller Ringsjön och bada.

Vi hade små kattungar hemma. Snälla tanter och farbröder runt om i trakterna ville gärna bjuda på glass. Sommarlovsmorgon med Hajk. Man åt "diskmedelsgodis" och godissvampar.

 

Alla barnen sprang genom vattenspridarna, alla barnen plockade "blommor" som de försökte sälja vid vägkanterna.

De visade "Lilla huset på prärien" på TV4 på eftermiddagarna. I Kooperativa sålde de leksaker (det kanske i och för sig inte våra föräldrar tyckte var lika kul...). Det fanns kalvar att stirra på och man fick en hel sockerdricka hos mormor.

Och så Liseberg! En gång om året åkte vi dit. Man ville ju bara springa runt, runt i hela parken och åka allt, fast mest kanske radiobilarna och rainbow. Äta lite sockervadd också nån gång. Jag drömde ibland att jag var på Liseberg, det var som om man var i himmelen. Försökte somna om och fortsätta drömma, men det fungerade inte...

Det var sommar. Det var sol. Vi dansade och sjöng. Jag skulle börja i 4:an till hösten, gå i Hajomskolan. Det kändes spännande och nervöst, men roligt också, tror jag.

Och så dessa födelsedagskalas, en massa barn som lekte på gräsmattorna - en del spelade fotboll - jämte fåren och alla andra varelser. Jag fick en kamera i present på min 10-årsdag, med ett knallrosa fodral. Jag var glad.

Sommaren 1994 - den gamla goda tiden!

 

Una persona inolvidable

Se llama Kati y tiene veinte anos, creo. Es morena y tiene ojos marrones. Tiene el pelo bastante largo. Lleva ropa tradicional, de Aymara o Quecha, creo.

No sé mucho de ella. Pero parecía muy tímida, fiel y cuidadosa.

Trabajaba como empleada en la casa de Zona Sur, La Paz, Bolivia, donde Märit, Emma y yo vivimos durante nuestro tiempo de práctica. No tengo una foto de ella, pero podría intentar a dibujarla. Pero no dibujo muy bien.

El padre y la madre de la casa contaron algunas cosas sobre ella. Que ella no oiá muy bien, que ella tenía un novio, a cual ella mandaba mensajes de móvil.

Trabajaba mucho y vivía en la casa en Zona Sur, en el desván. Trabajaba en las mananas y tarde en las noches, haciendo todo lo que se necesita hacer en una casa – limpiar, fregar, hacer las camas, cocinar, lavar la ropa y más.

Un día, cuando me dolía la cabeza y no podia ir de casa a el kinder para “trabajar” (estuve en la cama), ella me sorprendió porque empezó a quitarme la ma. Supongo que ella no había pensado que yo estaba allí.

 

 

Estoy pensando en ella.

?Qué suelto tiene?

?Como es su horario de trabajo?

?Le gusta el trabajo en la casa?

?Cuándo tiene tiempo libre?

?Qué hace entonces?

?Quiere casarse y tener hijos?

?Es posible para ella, porque está viviendo en la casa de su trabajo?

Om ett speciellt möte

På stationen i Stenugnsund i eftermiddag så kom det fram en äldre kvinna och frågade var bussen till Tjörn avgick. Jag visade henne hållplatsen, hon skulle åka till Kållekärr som jag. "Då håller jag väl dig i kjolarna", sa hon. Och sen så satt vi jämte varandra på bussen.

Det visade sig att hon ofta varit på somrarna på Tjörn som barn, hennes pappa var därifrån. "Jag har varit med om Finska Vinterkriget, och sen var det ju Andra Världskriget, det var så länge sen."

Hon blev glad när jag sa att jag gick på Billströmska Folkhögskolan - "jasså, den finns kvar!". Jag sa att jag gick en kurs där och att vi varit i Sydamerika, att vi pluggar spanska. "Åh, vad intressant. Jag har rest mycket i de länderna, i Nicaragu bland annat."

Hon kände till den förre rektorn. "Det är väl ett fantastiskt sätt lära sig saker på!" sa hon. "Ja visst", sa jag. "Man träffar människor man kanske inte skulle träffat annars."

Kvinnan sa att hon jobbat med en massa olika saker, till exempel renoverat hus, med formgivning, skrivit böcker, undervisat i bild och kommunikation. "Det är bara att göra saker, när något går fel så gör man något annat!" Hon hade även varit med och startat upp Skärhamns akvarellmuseum. "Men de där Tjörnborna är lite speciella. Det är ju i och för sig Österlenborna också." (Hon bodde nu på Österlen.)
 
86 år och hade sååååå mycket att göra sa hon. "Jag har inte tid för PRO och sånt där", sa hon. "Jag fick nåt brev från dem för en vecka sen, jag visste inte vad det var för nåt innan!"

Nu skulle hon hämta ut en hyrbil på Statoil i Kållekärr, som jag förstod det skulle hon sen bland annat besöka kyrkogården vid skolan. "Visst är det vackert där?" sa hon.

Det visade sig att hennes man hade arbetat som gruvchef för LKAB och att han ett tag jobbat i Nicaragua, där bolaget brutit guld. Hon hade tre söner ("men de är ju rätt gamla nu", sa hon) - varav en jobbat i Kanada och jagat och fiskat lax (hon visade med händerna hur man gjorde - ja, vad det nu var...), en annan var en "riktig finansvalp" - han hade varit med från början "med de där knapparna". Barnbarn och barnbarnsbarn hade hon också. "Ja, de är ju alla olika, men alla har de en redig humor", sa hon.

"Och du kan ju göra vad du vill!" sa hon. "Du får ju med dig en massa från den här kursen. Åk och upplev mer!" Jag sa att jag vill åka till Asien nån gång. "Ja, men där är det fantastiskt!"

Nu var planen för damen att bygga en husbåt. Hon skulle ut och segla, på Europas floder, på Krim (?). "Det är bara att sätta på några friggebodar, ha ett äppelträd så man får must och äppelvin och ett gäng hönor så man får ägg. Nån fasan kan man ju alltid får tag i på land. Och jag inte är inte feg, jag hoppar tre meter till bryggan."

Sen var vi framme i Kållekärr. "Lycka till!" sa hon. "Lycka till!" sa jag. "Får jag fråga vad du heter, det kanske står om dig på internet?" "Nej, ge du fan i det, där finns jag inte!" "Men det skulle vara roligt att se om man kan hitta en bok som du har skrivit", sa jag. "Censurerat, gå till biblioteket och fråga efter Cencurerat."  

Ett underbart möte! Jag träffade en fantastisk kvinna som gav mig en massa energi, både i min vardag och inför framtiden!

Hon påminner mig också om andra kvinnor jag träffat på tidigare i olika situationer.

Nu ska jag se om jag kan hitta henne på internet...

 

 

 

 

 

Som ni kanske förstår så har jag utelämnat kvinnans riktiga namn. Jag har heller inte återgett konversationen precis som den var, jag kommer inte ihåg exakt hur den var.

Ögonblick av lycka

Ögonblick av lycka kan vara leende glittrande ögon.

Ögonblick av lycka kan vara en isabell-färgad häst på Frösön i Östersund, så vacker att man nästan börjar gråta. 

Ögonblick av lycka kan vara energin och engagemanget man känner på Bokmässan.

Ögonblick av lycka kan vara ostkaka med drottningssylt och grädde, och kaffe med mjölk till. Ögonblick av lycka kan vara att samtidigt lyckas lösa det svåraste sudokut i Allas kryssbilaga. 

Ögonblick av lycka känner man då man tänker på raggsockarna som ligger och väntar i garderoben. Mellanblå med en vinröd rand. Sköna att ha på sig kalla kvällar vid TV:n, när man dricker te. Sockar som ens farmor har stickat. Hantverk. 

Ögonblick av lycka kan vara en liten flicka med små tofsar som tar ens hand i sin lilla hand och vill att man följer med.

Ögonblick av lycka kan vara att få en bit spenatpizza av en klasskompis. Ögonblick av lycka är att dricka lite vitt vin till.

Ögonblick av lycka kan vara en vacker tunika småmönstrad i rött och rosa.

Ögonblick av lycka kan vara att se glädjen i en väns ögon när hon pratar om att hon hoppas att hennes kille ska fria, att det ska komma från hjärtat och att det ska vara spontant. Ögonblick av lycka kan vara att se glädjen i hennes killes ögon. Att se fram emot ett bröllop, en väns bröllop. 

Ögonblick av lycka kan vara att tänka igenom vad man ska ha på sig på fredagskvällen. 

Ögonblick av lycka kan vara att umgås med trevliga människor. 

Ögonblick av lycka kan vara att få ett sms från sin bror om att en present väntar. 

Ögonblick av lycka är att känna den underbara lukten av persika när man är ute och går.

Ögonblick av lycka är att bära en virkad poncho som ens mamma har gjort. Många timmars arbete. Ett hantverk. I olika blå toner som passar till ens ögon. 

Ögonblick av lycka är att prata om tro och religion med en kompis.

Ögonblick av lycka är en plansch på Janis Joplin på en pub på Andra Långgatan i Göteborg. 

Ögonblick av lycka är att göra mål i innebandy, och att andra i ens lag gör mål. "Hajom till Adrian, som gör mål!" Att känna att man spelar tillsammans för att det är roligt. "Bra, Elin!" Ögonblick av lycka är att göra två mål. High-five!

Ögonblick av lycka är vackra flätor.

Ögonblick av lycka är att känna att man duger. Att man duger som man ser ut. Att det räcker att vara en själv. Det räcker att vara Elin.

Ögonblick av lycka är en mjuk vit katt som vill att man kliar henne på hakan, som spinner, som ler. Jo, en katt kan le. 

Ögonblick av lycka är att tänka på ens vänner, gamla som nya. Vänner att skratta med, att diskutera med, att vara med. Att dricka kaffe med, att äta godis med, att titta på film med. 

Ögonblick av lycka är att lyssna på "Release me" med Oh Laura. 

Ögonblick av lycka är att känna att man inspirerar, att man är någon att vara stolt över. Ögonblick av lycka är att känna att man är stark. Ögonblick av lycka är varma ord på Facebook.

Ögonblick av lycka är att skissa krumelurer, och att tänka på hur man kan kombinera dessa krumelurer med akvarellmålning. 

 

Ögonblick av lycka är leende glittrande ögon.

Jag tror att mina ögon glittrar tillbaka. 

När jag låg på stranden på Sardinien och grät.

Jag har varit död.

Nu lever jag.



Igår läste jag på nätet att Kristian Gidlund hade dött. Han blev 29 år gammal, lika gammal som jag.



För tre år sedan var jag väldigt nära att inte vilja leva.

Jag tyckte att allt var väldigt jobbigt. Att allt var svart. Jag trodde att nästan alla hatade mig.

Jag minns speciellt en natt när jag låg ihopkrupen i ena hörnet i min säng. Jag låg som i fosterställning. Jag tänkte att snart, snart kommer jag att bli helt ensam. Alla kommer att hata mig. Ingen kommer att fråga efter mig, ingen kommer fråga hur jag mår, ingen kommer att tänka på mig. Jag tänkte att det var som att jag skulle försvinna.

Jag trodde att jag skulle vara helt ensam resten av livet.

Jag kunde inte sova, fast det var det enda jag ville göra.

Varje sekund den natten var en kamp.



Jag åt knappt något. Det hade börjat några veckor tidigare med att jag inte tyckte att smörgåsar var gott längre, det liksom bara växte i munnen.

Inte ens en ostsmörgås med inlagd gurka var gott.

Jag var inte hungrig, i alla fall inte alls mycket. Det var jobbigt att tugga. Det var jobbigt att svälja. Det var inte gott med mat.

Jag kommer ihåg att en dag åt jag bara en tredjedels risifrutti, ett halvt ägg och lite tacochips.

 Jag kunde inte sitta upp utan halvlåg i soffan och åt.

Att äta en måltid tog sådär en tre timmar.

Det var också jobbigt att dricka. Bara att föra handen till glaset och lyfta det tog så mycket energi.

Att svälja vatten var jobbigt.

Jag tyckte att min katt Hilda var jobbig som gnällde och bara ville ha mat.

Och jag var så trött. Så trött. Så fruktansvärt trött.






Det var sommar. Jag och två kompisar hade pratat om att åka utomlands ihop.

Vi träffades hemma hos mig för att planera resan.

Jag berättade hur jag mådde.

De sa att detta fixar vi när vi kommer hem. "Vi ska hjälpa dig så att du får hjälp, Elin. Så här kan du inte ha det!"

"Men nu när vi ska iväg får du inte deppa så mycket."




Det var lättare sagt än gjort.

Dagen när jag fyllde 26 år gick jag upp väldigt tidigt, säkert någon gång vid 4. Jag kunde inte sova. Och jag hade nog heller inte sovit något den natten.

Vi åkte iväg till flygplatsen. En av mina kompisar lyckades flirta till sig drinkar till oss alla, för jag fyllde ju år.

På hotellet kollade jag Facebook, jag hade fått många gratulationer på min födelsedag, men jag grät. Kanske var det för att jag trodde att alla dessa människor snart skulle inse hur hemsk jag var och försvinna, en efter en.

Det var nog den värsta födelsedagen jag haft.

Men jag skrev på facebook att jag hade bränt min rumpa.



Jag grät på stranden på Sardinien.

Jag borde ju egentligen varit glad över att jag var ledig, att det var sommar, att jag var i ett varmt och soligt och underbart land, att jag var med två av mina bästa vänner, att det fanns god mat och god glass.

Jag som var ung borde vara glad och lycklig.

Men jag grät. Även på min kompis födelsedag. Jag försökte att "skärpa till mig", men det gick bara inte.

Allt var svart, allt var mörkt, allt var så påträngande. Det kändes som om en kall våt stickig filt tryckte ner mig, längre och längre ner. En tjock dimma omslöt mig och gjorde att allting kändes totalt utan hopp.

Alla människor var så jobbiga. Alla.

 Även solen var mörk.

Det fanns ingen ork, ingen energi. Jag tänkte hela tiden på hur svårt allt var, hur dåligt jag mådde.

Jag låg på en lång vit strand under solen i augusti på Sardinien och grät.




Mina kompisar försökte verkligen att peppa mig.

"Det här går att fixa. Du är stark. Vi hjälper dig."

Jag tyckte att de var jobbiga. De kunde ju inte förstå hur dåligt jag mådde.

Jag var arg på allt och alla.

"Elin, nu har du nått botten. Det kan bara bli bättre."

Vad hemskt! Men visst låg det något i det, tänkte jag. För nu var det verkligen ett helvete.

Det kunde bara bli bättre.

Men jag låg på stranden på Sardinien och grät.



Min bror hämtade oss på flygplatsen.

Det var en fruktansvärd stämning i bilen.

Min bror sa något om låten "Sexy bitch". Den hade jag pratat om tidigare under sommaren. Jag hade tyckt att den låten var väldigt bra.

Nu brydde jag mig inte.

Det var nästan helt tomt i kylskåpet. Jag var arg för att mamma inte hade handlat mat åt mig, fast jag hade ju i och för sig inte frågat om hon kunde göra det.

Och jag var ju inte hungrig.

En annan kompis sms:ade och undrade hur läget var, hon hade väl ingen aning om att jag mådde piss.

Jag skrev: "Jag orkar inte längre."

Hon kom hem till mig.

Jag grät.

Mina vänner som varit med på resan kom också. En av dem hade lyckats slita sig från killen som hon var så kär i.

Hon åkte till mig istället för till killen hon var förälskad i, killen som var förälskad i henne.

Vi kollade på foton från Sardinien.

Ett av dem var från när två av oss stod i vattnet. Mina kompisar sa att mina ögon var döda. Det fanns inget liv i dem.

Mina ögon var döda.

Jag vågar inte leta upp det fotot.



Jag orkade inte ta hand om Hilda, så min granne fick fortsätta ta hand om henne några dagar. Det frågade min kompis honom.

Jag ringde till min faster så hon kunde förklara hur jag mådde för mina föräldrar.

Jag skämdes så, jag kunde inte säga det själv.

Jag sa också till min faster att de absolut inte fick kontakta mig på något sätt, jag skulle kontakta dem när jag ville det.

Jag försökte sova hela tiden. Jag ville inte vara med. Jag ville bara försvinna.

Det gick ibland.

Men det gick inte att sova på nätterna då.

Jag ville inte dö. Jag ville bara inte leva. Precis så som Ann Heberlein skrev.

Pappa ringde flera gånger. Det var något som krånglade med min DVD, tror jag, och han ville väl hjälpa mig.

Till slut sms:ade han med stora bokstäver.

Jag blev arg. Jag svarade inte. Varför kunde han inte respektera att jag ville vara själv?



Jag var arg på alla.

Men den person som jag var mest arg på var mig själv.

Ingen verkade förstå. Allt var så lätt för dem. De hade det inte så jobbigt som jag hade det.

De hade inte rätt att försöka få mig att må bättre.

Det var ändå omöjligt.



Jag vågade inte gå utanför dörren.

Jag fick för mig att grannarna, att alla, hatade mig.

Jag kunde inte åka till affären. Det gick bara inte. Jag kunde inte. Det var omöjligt.

Det fick en av mina vänner göra i alla fall en gång.

En annan kompis kom med marknadsgodis. Bland annat teaterkonfekt.

Min syster övertalade mig om att gå på en fest för några jobbarkompisar som fyllt år. Det var medeltidstema och hon hade sytt en dräkt till mig.

Det kändes som om alla stirrade på mig. De tyckte nog att jag var värdelös. Men de frågade ändå hur jag mådde.

Det var nog bättre att befinna sig på festen än att vara helt själv.




Mamma kom med kasslergryta med ris och sallad trots att jag sagt att jag inte ville att någon fick komma.

Min syster ringde.

Jag sms:ade med mina kompisar. Jag skrev de hemskaste meddelanden. Allt var så hemskt. Jag var arg på dem. Jag var arg på alla.

Ni skulle prova att gå i mina skor.

Jag fick en prenumeration på Allas veckotidning av Farmor.



Jag började att jobba igen.

Jag var solbränd men utan liv i ögonen.

De märkte att jag inte mådde bra.

Men jag försökte ändå.

Jag frågade de gamla hur de mådde. Det kändes konstigt att försöka göra så de mådde bra när jag själv mådde så dåligt.

Jag gick in på vårdtagarnas rum och tog hand om tvätten när de andra ordnade med maten. Jag ville vara själv. När jag plockade ur disken kom en jobbarkompis och gjorde mig sällskap. Men jag ville göra det själv.



En kväll kom mina kompisar med presenter. Stora presenter. Ett staffli, akrylfärger, akvarellpennor, tillbehör. Ett kort med ett foto från resan.

Fotot föreställde en leende bartender som gjorde min mojito.

Jag blev lite glad.



En kompis sms:ade och försökte peppa mig till att orka gå till jobbet.

Jag sov några timmar på natten och vaknade sedan och grät. Jag grät när jag kom fram till jobbet.

"Allt är så konstigt", sa jag till mina arbetskamrater.

Jag ville inte gå tillbaka till min lägenhet och vara själv, men mina kompisar och min familj jobbade ju. Fast på ett annat sätt ville jag bara vara själv.

Jag ville nog på ett sätt vara kvar på jobbet, men jag förstod att det inte gick att göra när jag mådde så dåligt.

Jag fick en kram och sedan gick jag hem.

Jag mötte en tjej som jobbat natten i omklädningsrummet. Hon frågade hur det var med mig.

"Allt är skit!" sa jag.



Jag la mig i soffan. Jag slöt ögonen och försökte somna men det gick inte.

Jag slog på Tv:n, men jag kunde inte följa med. Jag satte på radion, men jag orkade inte lyssna. Jag försökte läsa en tidning, men jag glömde vad jag precis hade läst.

Det enda jag gjorde var att tänka på hur dåligt jag mådde.

Jag försökte att sova. Men det gick inte.

Mín chef ringde. Han var väldigt förstående.



En jobbarkompis började att chatta med mig på Facebook. Jag skrev att jag inte hade någon matlust men att det var lite gott med choklad. Jag skrev att jag inte brydde mig om tänderna nu, det var inte viktigt.

"Jag har hört att choklad gör så att man känner sig som när man är kär", skrev hon.

Jag åt lite choklad.

Men jag kände mig inte kär.



Det var otroligt jobbigt att diska. Att gå och ut och gå. Att duscha. Att äta.

Men jag gjorde det ändå.

Det kändes som att det stod mellan liv och död. Allt var på sin spets.

Jag sms:ade en kompis och skrev att jag inte visste om jag trodde på Gud, men undrade - om han nu fanns - kunde han hjälpa mig?

"Gud ser dig", skrev hon.

Min faster stöttade mig.

Jag ringde henne när det var som jobbigast.



Jag sms:ade med en kompis och skrev att jag hade gått ner i vikt.

Jag var orolig för att jag mest åt färdigmat. Det var väl inte nyttigt? Jag orkade inte laga mat. Men hon skrev att det var bättre att äta än att inte äta.

Hon tipsade mig om en utbildning som hon trodde att jag skulle gilla.

Jag orkade inte kolla upp den.

Det gick inte att tänka på sådana saker.



En av mina jobbarkompisar kom en gång med en blomsterbukett. Klockan var nästan 12 och jag hade på mig pyjamas och en lång kofta.

Hon kramade mig.

Blommorna var orangea. Jag kommer ihåg att jag tänkte att det var hennes favoritfärg.

Och de matchade bra till mitt rum.

"Gå du och lägg dig igen", sa hon.

Det gjorde jag.



Jag var hemma i min lägenhet. Jag kunde inte jobba. Jag kände mig värdelös. Jag trodde att alla skvallrade om att jag bara gick hemma och hade det bra. Att jag fick pengar utan att göra något. Att jag var en belastning för hela samhället.

Jag var en sådan som inte var värd något.

Det var val. Det var nära att jag inte gick och röstade. Jag tänkte att inget parti ville ha min röst. Och ville något parti hjälpa så värdeslösa personer som mig?



Mina kompisar skickade sms och försökte att få mig på bättre humör.

Det gick väl inte så bra.

En kväll tittade vi på film och åt bullar.

"Morgan Pålsson - världsreporter". Bullar som man värmde i ugnen.






Jag har varit på botten.

Mina ögon har varit döda.

Jag har varit död.

Jag låg på stranden på Sardinien och grät.

Men jag har kommit tillbaka igen. Jag fick hjälp.

Mina vänner, familj, släktingar, arbetskompisar, chef, grannar och bekanta hjälpte mig.

De ordnade så att jag fick hjälp.

De gav inte upp.

De gav sig inte av.



Jag är stark.

Jag har orkat ta mig upp från botten.

Jag såg ett liten korn av ljus i det enorma mörka stora.

Jag kravlade mig upp.

Det var otroligt jobbigt.

Men jag klarade det.



Nu lever jag igen.

Jag gillar smörgås med inlagd gurka, mozarellapizza, choklad och massa annat.

Jag gillar att umgås med människor. Jag tycker det är intressant att lära känna olika människor, för alla är intressanta.

Jag gillar att gosa med mina katter.

Jag läser artiklar på nätet, jag vill lära mig saker, jag vill veta hur världen hänger ihop.

Jag vill se världen.

Jag gillar att lyssna på musik.

Jag gillar att skapa.

Jag gillar att gå ut på promenad och jag gillar att jympa.

Jag gillar att spela spel, att diskutera, att flamsa, att prata allvar, att skratta.





Nu när jag tänker efter var det som att jag var död.

Ja, jag har varit död.



Jag har varit död.

Nu lever jag.