Socker-decenniet



Anna återupplivar gamla minnen.
Gå med i Vi som fick saft i sirapsflaska när vi var små!

 

Hittade en text skriven av en tjej som vann boken 90talet.se - eller vem fan komponerade modemljudet, i en tävling hos Lycknis:

Mina bästa nittiotalsminnen kommer från enmils-marsherna skolan tvingade ut oss på i mellanstadiet.
20 ungar vandrade i en klunga och gnällde i kör över för tunga ryggsäckar och skavande gummistövlar, medan vi tvingades titta på löv och träd och låtsas intressera oss för att de fanns olika sorter av allt.
Lugnet i stormen kom dock när det äntligen var dags för fikapaus.
Alla satte sig ner på sin gula galonjacka och hivade upp sina sirapsflaskor fyllda med röd saft, och termosar med varm skinn-Oboy.
Häftigast var de som hade med sig Fingerkex. Näst häftigast var de som hade ballerinakakor. Allra bäst var man om man bjöd med sig av kakorna till de som var tråkigast.
Tråkigast var de som bara fått torra ostmackor nedpackade i sin matsäck, som hade mammor som redan kommit på det där med att socker inte är nån bra grej att sätta i sig. Sånär som på i saft och Oboy, förstås.
Medan vi satt i naturens lugnande prassel och milda duggregn försökte fröknarna uppdatera oss om händelser, och något konstigt EU som Sverige gått med i tillsammans med massa andra länder. Vad det innebar blev vi inte särskilt mycket klokare över under den där fikapausen. Fröknarna fick ge upp och började skvallra nyheter med varandra istället, om någon tant som köpt en toblerone. Vi kringsittande barn förstod inte riktigt nyhetsvärdet i detta. Våra mammor och pappor brukade köpa hem en stor toblerone när de åkt finlandsfärja, berättade vi. Fröknarna verkade inte tycka att våra tobleroneinköp var lika spännande att diskutera.
Vi återgick då istället till våra viskande planer om det kommande Spice Girls-framträdandet vi skulle göra på Roliga timman på fredag. Vi var noga med att se till att det inte var samma Spice Girls-låt som förra veckan framfördes av de andra tjejerna i klassen på roliga timmen - man måste ju variera sig.
Alltför snart var det dags att återgå till gnällandet över de nu inte fullt lika tunga ryggsäckarna, men ack lika skavande gummistövlarna på de sista kilometerna tillbaka.
På kvällen efter denna långa enmilsmarsh fick våra föräldrar erfara konsekvenserna av för mycket motion i frisk luft.
När det närmade sig läggdags satte mor igång Lejonkungen, som vi grät ikapp till.
Hon grät förmodligen mer av lättnad att energin friska-luften-intaget genererat äntligen lagt sig.
Åh, ljuva nittiotal.
Om vi 80-talister är lata och egoistiska, så kan man inte skylla på enmilsvandringar med ballerinakaksfika.
Att vi är bekräftelsekåta är väl inte särskilt konstigt, när vi lärt oss att vissas tobleroneköp blir jätteuppmärksammat. Varför skulle vi förtjäna mindre uppmärksamhet i våra vardagliga bestyr!?