För tio år sedan bråkade jag med feminister

Kom att tänka på att jag för sådär tio år sedan (2014) diskuterade mycket med feminister på internet. Jag hade mycket tid då jag var sjukskriven, på grund av akut stressreaktion, och så här efteråt tänker jag att det kanske inte var så smart att sitta så mycket med mobilen och diskutera och ifrågasätta på instagram, bloggar och så vidare. Men i alla fall, det gjorde jag.

Jag kommer ihåg att Fanny Åström skrev om automatiserat barnafödande, hon menade att graviditet och förlossning var den grövsta, mest ultimata, formen av kvinnoförtryck, därför skulle hela graviditeten ske genom en maskin. Hon tyckte att samhället skulle bekosta detta, att samhället var skyldigt att göra det för kvinnorna. Jag höll inte med, har förstått att graviditet och förlossning ju kan vara väldigt farligt, men tycker ändå inte att det är värdigt eller rimligt att hela graviditeten sker i en maskin. Hur bra kan det bli, och det måste bli väldigt, väldigt dyrt (sjukvården har en massa problem redan nu med vårdköer och så vidare, ska vi då lägga en massa resurser på detta?). Dessutom kommer ju inte i så fall alla kvinnor få ta del av det, mest vita kvinnor i västvärlden. Jag tyckte inte heller att det kändes etiskt eller värdigt för varken barnet eller kvinnan, jag förstår att många kvinnor tycker att graviditeten är väldigt fin och inte vill vara utan den upplevelsen. 

Senare har jag förstått att det inte var hennes idé från början, det var en amerikansk feminist som skrev om det för ganska länge sedan, men nu kan jag inte hitta det när jag googlar (tror jag läste det i en bok). 

Jag kommenterade några gånger tror jag på Fannys blogg, sedan blev jag blockerad där. När man kollade kommentarerna var de flesta sådana som höll med om hennes åsikter, hon verkade inte vara intresserad av någon som helst diskussion eller debatt där, det var lite av en envägskommunikation. Likadant var det på hennes Instagram och Twitter. 

När man nu googlar på "Fanny Åström" kommer man till hennes blogg där det står "Kom i kontakt med ditt inre hat". Bloggens senaste inlägg är från november 2023. Jag följde henne innan på Instagram, såg att hon och hennes flickvän väntade barn. Frågade i en kommentar Fanny hur det hade gått med detta med automatiserat barnafödande, hon svarade att det inte var möjligt än. 

Jag tyckte även det var dumt av henne att kalla Blondinbella (numeraIsabella Löwengrip) för hen, då Isabella hade skrivit eller sagt att hon inte gillade att bli kallad för det.Fanny respekterade inte Isabella. Man kan tycka vad man vill om Isabella, men om hon inte vill bli kallad hen ska man väl inte kalla henne det. 

Det var inte bara med Fanny jag försökte diskutera då. Det var mycket prat om manshat, att det var bra för kvinnor att känna hat mot män, en del i deras kamp. Jag höll inte med, tyckte inte att det verkade konstruktivt att hata halva jordens befolkning (numera är det tydligen lite fler män i världen totalt sett dessutom, förut var det fler kvinnor). 

Jag hade gått på folkhögskola i ett år innan detta (något av det bästa jag gjort, underbart, många intressanta diskussioner, jag slapp laga mat och diska på vardagar, och fantastiska fester) och hade väl blivit påverkad av alla "vänstermänniskor" där (jag tycker själv att jag är mer vänster än höger, men där var det en del som var väldigt, väldigt vänster, speciellt i min klass, vi gick en kurs om bland annat mänskliga rättigheter så det var väl inte konstigt), så jag började intressera mig för partiet Fi, var till och med på ett möte med dem i Göteborg. Jag tyckte att det verkade som ett bra parti i början, men efter ett tag insåg jag att det var mycket prat om manshat där också. Sedan förstod jag att det partiet inte verkade befinna sig i verkligheten, de verkade inte till exempel ha kollat om alla deras förslag gick att finansiera. 

Jag har råkat ut för en del negativa saker som män gjort, men också blivit dåligt behandlad av kvinnor. Det finns kvinnor som misshandlar män också, jag har varit med om när en kvinna psykiskt misshandlande sin sambo, en man, det var väldigt obehagligt. Jag ser det inte som konstruktivt att kvinnor ska hata män (då skrev folk "hata på män", men jag tycker att det ser så fult ut så jag vill gärna inte skriva det), är det inte bättre att försöka samarbeta med män för att få igenom förändringar? Alla vinner ju på jämställdhet, även män.   

Jag tänker att man kan väl hata män ett tag, sedan får det vara bra, då får man gå vidare! (Jag sitter och skrattar samtidigt som jag skriver detta...)

En feminist som var väldigt aktiv i debatten om manshat var Lady Dahmer, hon var då även aktiv på Twitter, hon retweetade ett av mina inlägg om just detta (har jag för mig), men hon tog det ur sitt sammanhang. Jag hade skrivit flera så kallade tweets efter varandra som hörde ihop, man fick inte använda lika många tecken som nu, och hon retweetade en av dessa, och utan sammanhanget kunde det verka som att jag tyckte något annat liksom. Flera av hennes följare retweetade, folk kommenterade om hur dum jag var, hur fel jag hade. Jag tyckte att det var ganska jobbigt. 

Även Underbara Clara skrev om manshat och var lite väl "radikal" då tyckte jag. 

Sedan kan jag tycka att det var fel av Lady Dahmer att i ett inlägg på sin blogg skriva att en av hennes söner var en "liten kvinnoförtryckare" (vet inte om det hände just 2014, det kan ha varit tidigare eller senare ). Kommer inte ihåg hur gammal han var,  kanske runt 5. Hon lade ut en bild på honom och skrev typ "här sitter den lille kvinnoförtryckaren". Ett barn kan inte vara en kvinnoförtryckare tänker jag, och jag tycker att det är fel att använda sina barn i sin "politiska kamp" (hon var/är verkligen inte ensam om det). Lady Dahmer hade väldigt många läsare på sin blogg (nu när jag kollar är det senaste inlägget från 2019, men hon har väldigt många följare nu på Instagram). Några år efteråt när jag försökte hitta detta blogginlägg var det borta, hon måste ha raderat det.  Men internet glömmer inte!

Kommer ihåg att sommaren 2014 skrev Fanny Åström ett blogginlägg om att hon "firade 30 år av patriarkalt förtryck" (kommer inte ihåg om hon fyllde just 30). Jag tyckte att det var så sorgligt. Att man tänker på hela sitt liv som ett enda stort förtryck, man ser väl sig som ett offer hela tiden då. Hur bra är det? Vad leder det till? Är det något konstruktivt? Skrev hon det bara för att provocera?

Jag köpte förresten en målning via Instagram av Fanny, tror det var för något år sedan. Hon målar väldigt fint tycker jag, och denna passar så bra till mina gardiner i köket. 

2014 sommarpratade Kakan Hermansson, hon använde så himla många begrepp och ord som var nya för mig, det tyckte jag också var ett problem, att så kallade "vänsterfemininster", eller vänstern över huvud taget, använde (och använder, förstår jag det som) sig av ständigt nya uttryck, begrepp, förkortningar, ord, det kommer hela tiden nya. För att hänga med i debatten måste man googla hela tiden och plugga på om vad de betyder. Man hinner knappast med att jobba eller ta hand om hus eller hem, om man ska försöka delta i vissa debatter på nätet. Om man råkar använda fel benämning blir man kallad okunnig, ignorant eller liknande. Jag tycker att det är elitistiskt, det stänger ute så många. Är det rimligt? Är det bara de som har som jobb som till exempel journalister, influencers, de som har tid att läsa på, som ska få delta i debatter?

Sedan var det så motsägelsefullt att det 2014 stod på Fannys blogg att hon var kommunist, samtidigt som hon tiggde pengar via Swish (för sitt arbete med bloggen eller liknande skrev hon). En del på instagram som påstår sig vara socialister, mot kapitalism och så vidare, har samtidigt samarbeten med företag via Instagram. Jag förstår att de måste få in pengar på något sätt, men det är väldigt motsägelsefullt tycker jag.   

Jag blev kallad en massa saker när jag försökte diskutera feminism på nätet då, till exempel att jag hade "internaliserat kvinnohat" i mig. Som jag förstår det betyder det att samhället och patriarkatet har påverkat kvinnor till att hata sig själva som just kvinnor.  Det tycker jag är ett så konstigt begrepp. Självklart påverkar samhället alla, men man kan ju inte gå runt och tänka om sig själv och andra att det man säger, tycker, gör, att man gör det på grund av något sorts internaliserat hat. Det finns även det som kallas internaliserad funkofobi, internaliserad sexism, internaliserad rasism, internaliserad transfobi (som det pratades om i Nyhetsmorgon i TV4 för någon vecka sedan) och säkert många fler. Ska man inte anta att folk menar det de säger, och vem har rätt att säga till någon att "du säger det för att du hatar dig själv"? Jag tycker att det blir så himla märkligt...   

Nu kom jag att tänka på en lärare som vi hade när jag pluggade folkhälsovetenskap för länge sedan, hon var lärare i någon kurs om kön och genus. Hon sa att allt som en människa är, förutom hennes känslor, är konstruerat, av samhället, normer och så vidare. Det har jag tänkt en del på sedan dess. Jag tycker inte att det är rimligt att man ska gå runt och tänka att allt med en (och alla andra) är konstruerat. När vi pratade om detta när jag gick på folkhögskola (tror det var då) var det en tjej som sa att till och med känslor var konstruerade, det tror inte jag på. Vem är man om allt är konstruerat? Vad är meningen då? Jag tror att jag skulle bli tokig om jag gick och tänkte att det var så. Sedan förstår jag ju att samhället och massa annat påverkar en.  

Numera följer jag inte så många "politiska konton" på Instagram. Jag vill mest se mysiga bilder av pyssel, blommor, bakning till exempel när jag går in på Instagram, så jag har avföljt en del konton där det var mycket diskussioner. Jag använder inte sociala medier på det sätt som jag gjorde tidigare, jag ser nu att det inte var så konstruktivt att försöka diskutera och ifrågasätta på det sätt jag gjorde. Jag har Twitter (nu kallas det X), som jag tycker är mer polariserat, men det har blivit bättre efter att man införde att man kunde "gilla" inlägg, jag tycker att det är en ganska trevlig plats för det mesta, jag har avföljt en del konton även där.  

För att avsluta, jag kallar mig feminist. För feminism står i grunden för, enligt NE, "en social rörelse för jämställdhet mellan kvinnor och män, och enligt Wikipedia "en samling rörelser och ideologier vars målsättning är att kvinnor ska ha samma rättigheter och möjligheter som män och där feminismen verkar för kvinnors politiska, ekonomiska och sociala rättigheter".

Ett bokslut inför 40-årsdagen, del 4 - mer om vad jag lärt mig

Kom att tänka på lite saker nu idag. Jag har varit för feg tidigare, inte vågat saker, senare i livet ångrat mycket. Tänkt mycket på det, främst grubblade jag över sådant under depressionen 2010 (och massa annat). Jag var tidigare för blyg, för osäker, skämdes för mig själv, för den jag var, förstod mig inte på mig själv, jag tyckte att jag var annorlunda … 

Sedan har jag tänkt att jag ska våga mer. Det är bättre att ångra sådant man gjort, än saker man inte gjort. Så säger väl till exempel en del gamllingar som är på väg att dö? (Har för mig jag har läst något sådant...) Det ligger nog mycket i det. 

Man får försöka lära av det som varit, leva i nuet mest, men ändå se framåt. Det är nog inte bra att bara leva i nuet, och inte heller för mycket i framtiden, tänker jag...

Jag har nu nästan läst färdigt Kristian Gidlunds bok "I kroppen min" (skrev om honom lite i mitt blogginlägg om depressionen 2010: När jag låg på stranden...., men jag hade inte då läst boken, tror att jag hade lyssnat på hans sommarprat). Boken tycker jag är en av de bästa jag läst! Den är naturligtvis väldigt sorglig, men vacker också, och han får med filmer (till exempel Stekta gröna tomater som jag gillar, men det var länge sedan jag såg den), musik, till exempel Johnny Cash, och annat i boken, det gillar jag. Gidlund skriver om hur han inte får träffa sitt barn som han så gärna ville ha, och om hur hans brorsson inte kommer få träffa hans barn, och om hur han inte kommer få se sina föräldrar bli riktigt gamla. 

"Men mitt bläck är blod", ur Gidlunds bok.

Från Pinterest.

Så för att avsluta det här inlägget, nu vet jag mer om mig själv, jag vågar stå för den jag är, jag har respekt för mig själv. I och med det förstår man att andra inte kan bete sig hur som helst mot en. Nu har jag försått mer mitt eget värde. 

Och så en liten klokskap:

Från Pinterest.

Ett bokslut inför 40-årsdagen, del 2 - djur

 Andra delen i mitt projekt tänkte jag skulle handla om djur. 

När jag var jätteliten var jag rädd för alla slags djur. En gång när jag var hos min barndomskompis och vi var ute och cyklade en bit från deras hus, började en stor hund (jag tror att det var en golden retriever) följa efter oss. Jag trodde att hen ville äta upp mig, men nu i efterhand har jag förstått att hen säkert bara ville leka. Och jag råkade köra över svansen med min cykel, då trodde jag att hen blev arg. Så jag ville bara fort tillbaka till huset, cyklade verkligen så snabbt som jag kunde. När vi äntligen kom fram sa kompisens mamma att jag hade "fått en chock". Jag visste nog inte vad det var. 

Sedan efter att jag hade gått ett tag hos en dagmamma där det också fanns en bondgård med katter hela tiden, började jag tycka om katter i alla fall. Jag tjatade på mamma och pappa, jag ville att vi skulle köpa två katter från dagmamman och hennes familj. Kommer ihåg lyckan när vi hade katterna hemma på köksgolvet, och hur olika de två katterna var. De var båda svartvita, men honan var så väldigt försiktig, rörde sig knappt, medan hanen var mycket mer busig och med mer fart i, honom döpte vi till Cirkustass. Kommer inte ihåg vad honan döptes till. 

Någon gång när jag gick i mellanstadiet hade vi två grisar, som skulle slaktas inför jul. Vår pappa kom på den eminenta idén att försöka lära oss barn vänster och höger genom dessa varelser, så de döptes till Vänster och Höger. Jag lärde mig för övrigt vänster och höger först någon gång i högstadiet, så detta hjälpte inte mig i alla fall. Jag kommer inte ihåg så jättemycket om grisarna, men att vi umgicks en del med dem och att i alla fall jag blev himla ledsen sedan när de skulle iväg till min farbror (över bron till Nordmarken) i en vagn efter traktorn och slaktas. Min lillebror däremot tyckte att det var väldigt spännande, han skulle bestämt åka med pappa och grisarna. 

Grejen var att min bror sa till pappa när de körde över bron "Nu hoppade Vänster". Pappa trodde att min bror skojade. Sedan kollade han och då var den ena grisen borta. Det visade sig att den visst hoppat, den befann sig mitt på bron. Som jag förstod det fick min farbror komma och skjuta Vänster på bron. Detta blev sedan en historia som berättades under flera decennier (eller, jag kanske överdriver lite). Denna historia berättade jag förresten långt senare i Marocko, när jag var i en liten stad där med en tyska, en norska och en annan svenska (det kommer ett inlägg senare om det). 

I mellanstadiet skulle vi berätta om våra praoplatser. En kille i klassen berättade om en bondgård där han varit. Läraren frågade hur de hade gjort när korna skulle mjölkas. Klasskompisen sa då att "man tryckte på en knapp". 

Jag tror att den enda gången som jag sett en livs levande råtta var i Varberg sent en sommarnatt, den sprang snabbt över torget där. En kompis och jag var på väg hemåt. Det kan ha hänt sådär 2008.  

För länge sedan hade vi kaniner. Vi hade från början två honkaniner som vi tagit över från en kompis familj. Hon och hennes syskon hade döpt kaninerna till Monstret och Idioten, Monstret för att hon hade röda ögon, och Idioten för att hon inte flydde när dörren till buren var öppen. I vår familj fick kaninerna istället namnen Vanillina och Oboyan, efter färgen på deras päls. En sommar hyrde jag en hankanin, jag ville att det skulle bli ungar (fast det sa jag inte till den jag hyrde kaninen av....), den kaninen var en vädur med öronen ner. Han fick ungar med Vanillina, hon var en hermelin och hade öronen rakt uppåt. Alla ungarna fick ett öra som stod upp och det andra som låg ner, de såg väldigt roliga ut!

En katt som betydde mycket för mig var Ajax, han var väldigt klok, väldigt snäll och väldigt gosig! Det var jobbigt när han blev överkörd.  

Ännu en mer tragisk historia om katter kan du läsa här: Megamiss av minimiss

Ett annat tamt djur i Amazonas 2014.

Vi bytte också katter en gång med granntanten, en katt som vi hade gick över till grannen, en katt som hon hade flyttade till oss. 

När jag pluggade spanska en höst i Cádiz, Spanien, var det en kille som hade ursprung i både Japan och Indien som boxades med en vit långhårig hankatt i en konstnärs hem. Jag har ett foto på det som jag scrapbookat. 

Innan jul samma år i Granada såg jag en livs levande åsna som skulle till ett "belén" (julkrubba) i en stor kyrka där. 

Jag har gosat med en kapybara i Amazonas 2014, men den gosade ännu mer med en klasskompis till mig, råkade till och med kissa ner hennes byxor...

När jag blev vuxen skaffade jag först en katt, Hilda (läs om henne här: Inlägg om Hilda), grå och vit, hon lärde sig efter några år att ringa på dörrklockan när hon ville in. Då skrev jag på Facebook att min sambo äntligen lärt sig att ringa på dörrklockan. 

Skaffade en till katt några år senare, som var vit och visade sig vara helt döv, Ester. Hon var ute på en extra lång promenad ett tag, jag blev jätteorolig, satte in en liten annons i Markbladet och skrev efterlysningar på Facebook. Det var många som engagerade sig, minst en tant ringde efter att ha sett den lilla katten, och en helg när jag jobbade på servicehuset jämte ringde min granne och sa att Ester var utanför min lägenhet! Jag kunde andas ut...

Ester

Lång tid efter det kom jag med i lokal-tv och Landet runt på SVT, då jag var med på blinddating på kattcafét i Göteborg. Se inlägget här: SVT

Ett bokslut inför 40-årsdagen, del 1 - de första åren

Jag fyller snart 40 år. Kollade för några dagar sedan igenom den här "gamla bloggen", och kom på att det kanske skulle vara kul att skriva ett inlägg nu inför min 40-årsdag... Saker som jag lärt mig och saker som jag har varit med om, både positiva och negativa. 

Igår på vägen hem från Göteborg, den tredje dagen på min sommarsemester, skrev jag ner olika saker som jag kom på i punktform i min mobil. Det blev till slut mer än 150 punkter. Så nu tänker jag att jag får göra flera inlägg, försöka skriva utefter olika sorters teman. Vi får se hur det går... 

Nu när jag ändå inte kan sova och har en massa inspiration, tänkte jag att jag skulle börja! Jag har kommit på att det dyker upp nya tankar när jag skriver ner det som jag varit med om, och mina funderingar osv (lite svårt att förklara, men jag kan dra slutsatser när jag skriver ner det som jag varit med om, t ex komma till insikter när jag sms:ar en kompis om någon händelse, det händer något i mitt huvud när jag ser saker jag funderar på och saker som jag varit med om nedpräntade), så det är spännande även för mig att se hur denna text blir.

Det första som vi kan börja med tänker jag är min första tid i livet, de första åren. Jag vet inte riktigt om alla saker är sådant som jag verkligen kommer ihåg från när det hände, säkert kan det vara så att jag tror mig minnas, men att det är någon som berättat efteråt om händelsen, eller att jag sett det på något foto. 

Men i alla fall ... (och detta kommer jag ju så klart inte ihåg, utan det har mina föräldrar sagt till mig långt senare) ... när jag föddes spelades "Du gamla du fria" på radion som var på, för det var tydligen någon svenska som vunnit i någon sport. Det är därför kanske som det är så konstigt att jag inte blivit det minsta sportintresserad (förutom sommaren 1994 då så klart, som jag tidigare skrivit ett inlägg om: Den gamla goda tiden). Jag får panik bara jag hör jingeln till Radiosporten i P4, och jag klarar inte av alla jobbiga ljud i t ex hockeymatcher....... Gillade inte gympan i skolan. Typ den enda gången som jag var bra i gympan, sprang 60 meter på en bra tid, någon gång i mellanstadiet, sa läraren att det var fel på mätutrustningen... 

Jag var tydligen bra på färg och form redan som liten, försökte har man berättat för mig sälja torkade ogräs som jag hade arrangerat i små buketter, jag ställde mig vid vägkanten nedanför vårt hus och hoppades på kunder. 

Detta tror jag att jag kommer ihåg på riktigt: den dagen när jag hittade min lillebrors stora bajskorv (tänk en sådan som finns som fejk på Buttericks, en riktig "stereotyp" av en fet bajskorv) på mattan i finrummet hemma, ropade till mamma därefter. Vet inte om hon blev så glad. 

På ett kalas innan jul hos släktingar började en del av mitt hår brinna, det var tända ljus på bordet. 

En gång, jag vet inte hur gammal jag var, var jag på väg ner för vår branta backe mot den stora vägen, på cykel. Som tur var räddade morfar mig, annars vet vi väl inte hur det hade gått...

Ett otäckt minne var när jag och min familj plus en annan familj med tre barn var en vecka i Hundfjällen i Sälen, det blev något konstigt med dragkedjan i jackan och jag fastnade i liften, jag kunde inte gå av där man skulle gå av. Jag blev jätterädd och skrek, jag trodde att jag skulle följa med upp i skyn med liften på väg tillbaka (jag trodde att jag skulle "hängas"). Som tur var hörde en gubbe mig (han var säkert ingen gubbe egentligen, men när jag var sådär 10 år tyckte jag nog att alla män som såg ut att vara över 35 år, att de var gubbar), tryckte på en stor rund röd knapp och fick stopp på hela liften. Jag dog inte som tur var! Mina kompisar blev lite konfunderade när jag skrev på vykorten hem sedan, att "jag var nära att dö i liften".

Wikipedia

Jag hade en kompis som jag uppgicks väldigt mycket med innan jag började skolan, och vi hade för oss lite speciella saker. Till exempel gick vi ibland in i kohagarna jämte vårt hus, men det var viktigt sa min kompis att vi tog av oss alla röda kläder, för tjurarna blev som galna när de såg rött, då skulle de rusa mot oss (med tanke på tjurfäktningarna och det röda skynket som de har där, antar jag, men jag har förstått långt senare att det inte ligger någon sanning alls i det). 

Jag kommer också ihåg när vi var hos "faster Lilly" (egentligen min pappas faster, men alla kallade henne "faster Lilly"), vi skulle fika och hon förstod inte att vi barn inte gillade kaffe. Hon hällde upp det till alla. När Lilly var iväg i köket och skulle fixa något, hällde pappa ut kaffet från våra koppar i krukväxterna. 

Mer kommer! Håll ut! 

Betydelsefulla Böcker. Del 1

Jag har alltid gillat böcker. Berättelser. Att läsa och att skriva. 

När jag var liten fick jag en liten bok om några kattungar, jag tror att jag fick den av en släkting. Det var så fina bilder. Undrar om den finns kvar någonstans?

Jag kommer ihåg när Mamma läste ur olika sagoböcker. Till exempel Mio min Mio, jag minns att det var en fantastisk berättelse. Fast jag kommer inte ihåg riktigt vad den handlade om...

Sorglig men ändå så fantastisk, det var som om man fick gå in i en annan värld. Bilderna i boken gjorde nog en hel del.

Kanske var berättelsen så fantastisk just för att den var så sorglig.

Vi hade andra Astrid Lindgren-böcker, en del väldigt sorgliga, som den om flickan som hade bott hela sitt liv på ett fattighus. Jag kommer inte ihåg vad den heter, men det var ett träd inblandat. Jag tror att flickan planterade ett frö utanför fattighuset och att trädet sedan följde henne genom livet. Och trädet flickan.

Och så finns ju Flickan och svavelstickorna av HC Andersen. Den är ju väldigt tragisk, och en del kanske tänker att den inte passar för barn över huvudtaget.

Det tycker inte jag. Det behövs sådana böcker tror jag också för att barn ska kunna förstå hur andra människor har det, idag finns det många som lider runt om i världen på olika sätt.

Bildkälla: Wikipedia

Men det finns ju såklart andra sorters böcker. Även sådana som är lite mer lättsamma och roliga. Madicken. Ronja Rövardotter. Mimmi - hon som bor i Göteborg och går på bamba - något som man tydligen gör där... Dessa har jag även sett på TV som film och serier.

En sommar lyssnade vi hela familjen på Mimmi i bilen, jag tror vi skulle någonstans på semester. Alla skrattade.

Jag tror att en göteborgsk dam vid namn Viveka har skrivit böckerna om Mimmi, hon har också skrivit böckerna om Saltön.

Och så fanns ju de där böckerna som man tittade i, med lite text och bilder, samtidigt lyssnandes på en berättarröst.

Aristocats. Den lilla sjöjungfrun. Lady och Lufsen. Till exempel.

imdb

En gång var jag med i en tävling via TV1000 tror jag, då skulle man beskriva och skicka in hur man ville att TV:n skulle vara i framtiden. Jag ville att fjärrkontrollen bland annat skulle ha en knapp som gjorde att föräldrarna gick ut ur rummet...

En gång när jag kom hem så låg det ett stort paket utanför dörren. Jag tror att det var stort i alla fall. En kompis och hennes syskon var med, också mina syskon.

Jag hade vunnit 3:e pris. Pappa sa att jag nog skulle vunnit hela tävlingen om jag varit yngre.

I paketet fanns 3 Disney-filmer. Peter Pan. Djungelboken. Och den som jag blev gladast för - Skönheten och Odjuret.

Vi hade jätteroligt den kvällen! Alla barnen tittade på alla tre filmerna i sträck tror jag.

Sen Hans och Greta. De tre små grisarna eller vad den heter - eller blandar jag ihop det med några björnar?

Askungen!

Barna Hedenhös!

Bamse!

Jag har en dagbok som jag fick när jag var 5 år tror jag, i den har jag mest ritat och målat. Men det finns en del skrivet också.

Jag har sett att i någon Mina vänner-bok har jag skrivit att jag ville bli författare när jag blev stor. I någon annan bok har skrivit att jag ville bli målare och konstnär, för övrigt.

I lågstadiet hade vi olika små böcker där vi skrev om naturen, om utflykter, klistrade in saker vi pysslat ihop och så. Nu när jag tittar tillbaka i dem skrattar jag väldigt mycket. Fast inte var det väl min mening då att det skulle vara roligt.

Stavfel och sär skrivningar. Konstiga formuleringar. Och jättekonstiga vändningar i berättelserna.

Ja, inte var jag så bra på att skriva då.

Men alla måste väl börja någonstans.

Här är ett exempel.

En gång skrev jag ett brev till statsministern. Jag tyckte att alla som jobbade i Sverige skulle ha samma lön, bland annat. Göran Persson skrev tillbaka att han tyckte det var bra att jag var intresserad av såna frågor, men att det var viktigt att få lite mer pengar om man hade utbildning till exempel.

Fast det var väl säkert inte han som skrev brevet. Men jag tror att Göran hade skrivit under det.

Redan på den tiden var man tydligen politisk...

En lärare läste i lågstadiet Momo - eller kampen om tiden. En väldigt intressant bok, som passar alla åldrar tycker jag.

En bok om tid.

En bok för alla tider.

Absolut en bok som passar denna tid!

Jag läste den själv mycket senare, i gymnasiet, och den väckte mycket tankar då också. Jag rekommenderar den!

bokus
Jag ryser när jag läser recensionerna av boken!

 

En annan bok som hette något med Momo eller Mommo kommer jag även den ihåg. Det var en helt annan bok. Jag hittar inte den på nätet nu.

Till min 10-årsdag hade jag önskat mig Sofies Värld. Den tyckte jag verkade väldigt intressant.

Jag fick upp ögonen för filosofi genom den boken. Det är just det den handlar om kan man säga, läsaren ställs inför en massa filosofiska frågor genom en flicka som heter Sofie, som bor i Norge.

En fantastisk bok som nog många skulle behöva läsa, många skulle nog också gilla den.

Den boken började jag läsa igen för några år sen. Men då tyckte jag den var lite jobbig, för komplicerad, jag hängde inte med efter ett tag...

Kanske var man på vissa sätt smartare som 10-åring?

bildkälla

I mellanstadiet läste jag i skolan en av de allra första böckerna som Astrid Lindgren skrivit, Britt-Marie lättar sitt hjärta . Jag tyckte nog att den var rätt bra, fast jag gillade inte titeln...

Någon gång under mellanstadietiden arbetade vi utifrån temat Medeltiden, då skulle vi bland annat skriva om hur det var att leva i den tiden och samtidigt få in fakta i texten. Det var väldigt roligt!

Och sen skrev vi ju andra berättelser, dikter och annat. En gång skrev jag en lång berättelse om hela klassen som åkte på en klassresa, jag fick låna hem en dator för jag tyckte det var så roligt. Det var väl inte så vanligt att man hade datorer hemma på den tiden...

Sen ville läraren läsa upp det jag skrivit inför klassen, lite varje dag tror jag, och det fick hon väl, fast jag tyckte det var lite jobbigt också. För det var så att jag skrivit väldigt fantasifullt och ganska fritt om de andra i klassen. Till exempel hade jag skrivit att en kille som utåt sett verkade väldigt tuff grät... Jag vet inte, kanske ville jag visa en annan sida av honom. En sida som jag såg.

Jag skrev också lite om mitt eget kompisgäng, 4-gänget tyckte jag att vi skulle heta. Jag var väl inspirerad av Kitty-böckerna och 5-böckerna kanske...

Och en gång tänkte jag att jag skulle skriva en hel bokserie om mysterier, jag var nog mycket inspirerad av Arkiv X...

Det blev inte så mycket av den bokserien.

Ett tag var böcker med röda ryggar väldigt viktiga. Wahlströms hade som jag kommer ihåg det röda ryggar för flickorna och gröna för pojkarna. Framför allt var Tvillingarna på Sweet Valley High viktiga för mig.

Jag tror att jag har läst denna.
Bildkälla

De var väl inga direkta litterära mästerverk. Någon kompis hade hört att biblioteken inte ville ta in dem för att de var så dåliga...

Därför fick man köpa dem själv i Kinna Bokhandel, 49 kr kostade de. Vi lånade också av varandra, mina kompisar och jag. Det fanns också de som var större och dyrare, då fick man spara.

Jag var med i en bokklubb som hette Läslusen, där kunde man köpa dem lite billigare vad jag kommer ihåg.

Ett tag räknades månadspengen i antalet sådana böcker som man kunde köpa. (Några år senare i antalet toppar man kunde köpa på JC i Kinna...)

De var roliga att läsa tyckte jag. Och det var genom Tvillingarna-böckerna som jag blev bekant med yrket inredningsarkitekt!

Tvillingarna åt ofta frozen yoghurt efter skolan - och först nu kommer det till Sverige... Intressant.

Även de gröna ryggarna lästes. Pappa hade några kvar sen han var yngre tror jag. Mamma hade några gamla Lotta-böcker.

Dessutom kom två fastrar med massor av böcker som deras söner läst, det var en del som var jättebra... Roliga och lite annorlunda. De var nog från 70-talet.

De visste väl antagligen att jag gillade att läsa.

På den tiden så kunde man ju ägna timmar åt läsning. Man läste så fort man fick tillfälle. Det gjorde i alla fall jag.

En lärare sa i något slags utvecklingssamtal i 7:an att hon också gillade att läsa böcker. Det blev sena kvällar även för henne, för hon ville ju liksom jag gärna veta vad som hände i nästa kapitel, och sedan nästa...

Mamma tyckte att jag väl åtminstone kunde försöka att lägga ifrån mig boken i rimlig tid, så att jag inte blev så trött sen i skolan. (Fast jag tror inte att jag var så trött i skolan.)

Läraren verkade förstå mig.

Så var det också den där gången. Den enda gången, tror jag, som jag blivit utkörd ur ett klassrum.

Vet ni varför?

Jag läste en bok om uttrar tror jag. Det var en bild med en utter som knackade med en sten på en konservburk.

Det var så konstigt att ett djur kunde göra så. Eller nåt.

Jag tyckte i alla fall att det såg väldigt roligt ut. Alldeles för roligt enligt läraren...

Det kanske inte har så mycket att göra med resten av det som står i det här inlägget. Men ändå.

En annan bok är Vinterviken. Den kommer jag ihåg.

Källa: milada
Lite av en modern svensk variant av Romeo och Julia?

 

Jag läste också en bok om en mystisk trädgård... Och en om en flicka som kunde resa i tiden...

Och så finns det ju många fler böcker man har läst... En del har senare blivit film, fast böckerna brukar jag tycka är bäst.

Jag tror att jag kommer fortsätta berätta om böcker som varit och är betydelsefulla för mig i ett inlägg i framtiden...

Den gamla goda tiden

Sommaren 1994. Sverige tog brons i fotbolls-VM. Jag skulle fylla 10 år och det var den enda gången jag på allvar har varit intresserad av sport.

Min ena kompis var kär i Tomas Brolin, den andra i Martin Dahlin - eller var det i Henrik Larsson (han hade ju så fint hår)? Jag tänkte att jag får väl också vara kär i nån, så jag tog Kennet Andersson. Fast... jag var nog inte kär i honom på riktigt, jag var ju bara 9 år. 

Alla killarna de ju var så bra på fotboll, de sprang så fort. Ravelli var en jättebra målvakt tyckte vi. Ja, detta tyckte nog hela Sverige.  

Min första förälskelse? Visst är han fin?
Bild från Textappeal

Det var sommar. Det var sol. Vi dansade och sjöng. Jag kunde "När vi gräver guld i USA" utantill. Sommaren låg framför oss. Så många veckor, det var som en evighet...

Det var på den goda gamla tiden när man var ung och rask. Det var ingen match att cykla till Asksjön eller Ringsjön och bada.

Vi hade små kattungar hemma. Snälla tanter och farbröder runt om i trakterna ville gärna bjuda på glass. Sommarlovsmorgon med Hajk. Man åt "diskmedelsgodis" och godissvampar.

 

Alla barnen sprang genom vattenspridarna, alla barnen plockade "blommor" som de försökte sälja vid vägkanterna.

De visade "Lilla huset på prärien" på TV4 på eftermiddagarna. I Kooperativa sålde de leksaker (det kanske i och för sig inte våra föräldrar tyckte var lika kul...). Det fanns kalvar att stirra på och man fick en hel sockerdricka hos mormor.

Och så Liseberg! En gång om året åkte vi dit. Man ville ju bara springa runt, runt i hela parken och åka allt, fast mest kanske radiobilarna och rainbow. Äta lite sockervadd också nån gång. Jag drömde ibland att jag var på Liseberg, det var som om man var i himmelen. Försökte somna om och fortsätta drömma, men det fungerade inte...

Det var sommar. Det var sol. Vi dansade och sjöng. Jag skulle börja i 4:an till hösten, gå i Hajomskolan. Det kändes spännande och nervöst, men roligt också, tror jag.

Och så dessa födelsedagskalas, en massa barn som lekte på gräsmattorna - en del spelade fotboll - jämte fåren och alla andra varelser. Jag fick en kamera i present på min 10-årsdag, med ett knallrosa fodral. Jag var glad.

Sommaren 1994 - den gamla goda tiden!

 

Våra kroppar, del 1

En kille i min klass i 8:an eller 9:an sa nån gång att Britney Spears var "mullig". Av någon anledning så hade vi en stor affisch med Britney Spears i klassrummet och hon kom väl upp som ett samtalsämne då och då. Jag kommer inte ihåg om jag ansåg hon var "mullig" då, men nu när jag tittar på bilder på tjejen Spears från 1999 (då gick jag i 8:e och 9:e klass) tycker jag att hon är smal.


Britney Spears 1999. Foto från www.film.com



Någon gång vid den tiden skrev också en journalist i tidningen Frida (som väldigt unga tjejer läser) att alla som hade storlek medium var "mulliga". (Med den definitionen har jag i princip alltid, i mitt vuxna liv, varit "mullig", ja, i alla fall har min underkropp alltid varit det...) 

Vem är det då som är mullig?
Och vad betyder ordet? Enligt boken "Våra ord - kortfattad etymologisk ordbok" kommer ordet från "mulla", som betyder "fyllig kvinna" och det har ett ovisst ursprung.

Eller - varför ska vi fokusera så mycket på kroppar hela tiden? "Få drömkroppen", "Experternas bästa bantningstips", "Kändisarnas förstörda kroppar" är tidningsrubriker jag hittar på, men liknande har väl säkert förekommit. Det handlar i alla fall ofta om kroppen. Petra Månström skriver om hur folk verkar tro sig ha en rätt att ha åsikter om andras kroppar i Svenska dagbladet. Hon skriver också om den sjuka vikthetsen kring Storbrittaniens prinsessa Kate Middleton. Tydligen twittrade tidningen OK ut en undring om "hur många bebisar Kate egentligen hade fött" efter att man fått se henne och hennes man med deras nyfödde, EN DAG efter förlossningen. Jag som tycker det är konstigt att magen kan sen så mycket mindre ut dagen efter, jämfört med dagen före, då den ju är väldigt stor! Eller är det bara jag?

Bild från www.svd.se 

En annan väldigt vettig, och rolig, person är Sonja Abrahamsson, alias "hej sonja" (hon blev för övrigt känd i hela världen, i alla fall på internet, efter att ha twittrat under Visit Swedens konto, @sweden, förra sommaren, och bland annat undrat vad "grejen med judar" var, läs och lyssna här- observera att i det avseendet tycker jag INTE att hon är vettig!!!). Hon undrar i sin blogg över varför vi måste vara så fokuserade på kroppar hela tiden, och varför kroppen i samhället "ska" vara vacker - även som "tjock" till exempel. Ja, varför måste kroppen vara vacker precis efter att en kvinna fött sitt barn?

Det får mig att tänka på kroppsuppfattning - hur man själv uppfattar sin kropp. Enligt Wikipedia så är kroppsuppfattning detta:

Kroppsuppfattning eller kroppsbild är en central del av individens självuppfattning, såsom individens egen uppfattning om sin egen kropp, dess utseende, storlek och motoriska förmåga, och som ett objekt skilt från andra objekt. Kroppsuppfattning som term uppkom inom den freudianska psykoanalysen för att kunna skilja personens och omgivningens uppfattning om personens fysiska attraktivitet. Den formas av individens erfarenheter, sociokulturell påverkan, självmedvetande och psykiska hälsa. Problem med kroppsuppfattningen kan leda till ätstörningar och dysmorfofobi. 

Här finns en intressant studie om kroppsuppfattning relaterat till massmedias bild och BMI (en studie som jag inte orkar läsa igenom ikväll..., men säkert någon dag framöver).

Daily Mail skriver om den nya "svenska" skyltdockan. Läs mer om hur det egentligen ligger till här!

Jag återkommer!

Rödhåriga till Nordens Ark

Läste någonstans att rödhåriga kommer dö ut inom hundra år. Tydligen var det National Geographic som kom ut med den nyheten år 2008.
Jag undrar om det finns något samband med den globala uppvärmningen?

Äkta rödtott?
Bilden hittade jag här.



Såg ett program på TV som förklarade en teori om varför vi utvecklat olika hudfärger. Människans ursprung är Afrika, det mörka pigmentet gav skydd mot den starka solen. I och med att människan förflyttade sig över jordklotet så utvecklades olika hudfärger. På de platser där det fanns lite sol var det bättre att ha ljus hy, då den lättare släpper igenom D-vitamin, som vi kan få tillgodo oss genom solen.

1. Rödhåriga har ju ofta väldigt ljus hy.
2. Solen lyser mer och mer över hela jorden.
3. Samband?

Så ... tänk på din rödhårade vän nästa gång du funderar på den där Thailandsresan. Och är det verkligen nödvändigt med ytterligare plagg till din enorma garderob?

Om ett halvt sekel kanske det enda stället att umgås med rödlätta är Nordens Ark. Kommer du med gott samvete att kunna titta in i deras ögon?  

Observera att det där sista inte bör tas på fullt allvar.

Jag försöker nämligen vara rolig.

Socker-decenniet



Anna återupplivar gamla minnen.
Gå med i Vi som fick saft i sirapsflaska när vi var små!

 

Hittade en text skriven av en tjej som vann boken 90talet.se - eller vem fan komponerade modemljudet, i en tävling hos Lycknis:

Mina bästa nittiotalsminnen kommer från enmils-marsherna skolan tvingade ut oss på i mellanstadiet.
20 ungar vandrade i en klunga och gnällde i kör över för tunga ryggsäckar och skavande gummistövlar, medan vi tvingades titta på löv och träd och låtsas intressera oss för att de fanns olika sorter av allt.
Lugnet i stormen kom dock när det äntligen var dags för fikapaus.
Alla satte sig ner på sin gula galonjacka och hivade upp sina sirapsflaskor fyllda med röd saft, och termosar med varm skinn-Oboy.
Häftigast var de som hade med sig Fingerkex. Näst häftigast var de som hade ballerinakakor. Allra bäst var man om man bjöd med sig av kakorna till de som var tråkigast.
Tråkigast var de som bara fått torra ostmackor nedpackade i sin matsäck, som hade mammor som redan kommit på det där med att socker inte är nån bra grej att sätta i sig. Sånär som på i saft och Oboy, förstås.
Medan vi satt i naturens lugnande prassel och milda duggregn försökte fröknarna uppdatera oss om händelser, och något konstigt EU som Sverige gått med i tillsammans med massa andra länder. Vad det innebar blev vi inte särskilt mycket klokare över under den där fikapausen. Fröknarna fick ge upp och började skvallra nyheter med varandra istället, om någon tant som köpt en toblerone. Vi kringsittande barn förstod inte riktigt nyhetsvärdet i detta. Våra mammor och pappor brukade köpa hem en stor toblerone när de åkt finlandsfärja, berättade vi. Fröknarna verkade inte tycka att våra tobleroneinköp var lika spännande att diskutera.
Vi återgick då istället till våra viskande planer om det kommande Spice Girls-framträdandet vi skulle göra på Roliga timman på fredag. Vi var noga med att se till att det inte var samma Spice Girls-låt som förra veckan framfördes av de andra tjejerna i klassen på roliga timmen - man måste ju variera sig.
Alltför snart var det dags att återgå till gnällandet över de nu inte fullt lika tunga ryggsäckarna, men ack lika skavande gummistövlarna på de sista kilometerna tillbaka.
På kvällen efter denna långa enmilsmarsh fick våra föräldrar erfara konsekvenserna av för mycket motion i frisk luft.
När det närmade sig läggdags satte mor igång Lejonkungen, som vi grät ikapp till.
Hon grät förmodligen mer av lättnad att energin friska-luften-intaget genererat äntligen lagt sig.
Åh, ljuva nittiotal.
Om vi 80-talister är lata och egoistiska, så kan man inte skylla på enmilsvandringar med ballerinakaksfika.
Att vi är bekräftelsekåta är väl inte särskilt konstigt, när vi lärt oss att vissas tobleroneköp blir jätteuppmärksammat. Varför skulle vi förtjäna mindre uppmärksamhet i våra vardagliga bestyr!?

Nightmare neighbors

Vägg i vägg med världens värsta? Här får du bra tips på hur du kan hantera jobbiga grannar, till exempel:

Snokaren Ove
Ove är otroligt nyfiken och snokar gärna i grannarnas liv. Han vill veta allt och nöjer sig inte förrän han fått svar på sina frågor. Kan jag be honom fara och flyga?

Tänk på dig själv som en gammal lp-skiva som har hakat upp sig. För att budskapet ska gå in krävs det att du upprepar det flera gånger. Säg att du tycker att han har gått för långt och att du varken vill eller tänker svara på hans frågor. Men säg det på ett vänligt och bestämt sätt. Är han hemma hos dig kan du till och med leda honom ut genom dörren, men gör det med ett leende. 

Skådespelaren bakom Ove kan också vara en "riktig odåga" - kolla in Expressen!
Läs här om ännu värre mardrömsgrannar, bland annat om en som mitt i natten skrek "TSUNAMI" precis utanför sin närboendes sovrumsfönster... (Om du inte är så bra på engelska: använd "Google translate", det blir nog förmodligen också väldigt mycket roligare.)


Ove kan vara väldigt jobbig, men Göran gillar honom ändå.

Mimosa Mafimosa

Hörde på radion för ett tag sen att mimartisterna som vill stå på Las Ramblas i Barcelona i fortsättningen måste ansöka om plats. Anledningen är att butiksägarna tycker det är för trångt. Läs här! Och lyssna på P3, där berättar bland annat en guldmålad staty att han är lite trött på Mumien... (undrar om det är den här?)

Fotografinna: Ester

Da da da da da?

Tvillingarna George och Sam diskuterar...

På bt.se kan man läsa att tyska bebisar och franska bebisar säger "da da" på olika sätt.
Fågelungar jollrar också - läs här!

Marx var en förståndig man

Blev lite förvånad då jag såg i ett mail från Change att "förändringstjejen" titulerade sig med sin BH-storlek!  Ja - för vad menas annars med "70 E"? 
Det visar sig också att de som jobbar i butikerna måste skylta med sin storlek! 
Hmm...!!! Vet inte vad jag tycker, än så länge är jag bara förvånad... En riktigt lustig diskussion blev det i alla fall - Change förklarar sig, bloggare tycker till, med mera. 

Nu till något som är mycket lättare att förstå:

Om en svart katt korsar din väg betyder det att den är på väg någonstans.

Groucho Marx

                                                    


Busing i BH. Här har ni ägaren!

 

Vinner mellanfrun på att ta en semla till?



Tänk på att detta inte gäller direktörer eller fastighetsmäklare!
Bild från Julijabe



Här kommer en "halvgammal nyhet" från Kommunalarbetaren och från Expressen:
Forskaren  Daniel Nettle menar att man väljer det beteende man har mest att vinna på, fattiga vinner inte lika mycket på att leva sunt eftersom de lever kortare. Därför motionerar de till exempel inte lika mycket som de rika.
Då tänker jag så här: Men vadå - anledningen till att de (lågutbildade, lågavlönade, med lågstatusyrken) just lever kortare är ju att att de inte äter hälosamt, röker mer, motionerar mindre (och så vidare)! 
Liksom... vad gör hönan och var i hela världen finns ägget???

Och förresten - varför heter det "midwife"? 

Jag kämpar för Bert-Bodil

För ett tag sen hörde jag en intervju på radion med en (som jag då trodde) liten kille som hade fått EU-bidrag för att lära sin guldfisk konster. Det visade sig ju att jag uppfattat kön och ålder fel - lyssna här på gymnasietjejen!

Bild från Sveriges Radio

Och så nu i kväll läste jag i Fria tidningen om att den förste nepalesiske medborgaren (förste i världen?) nu blivit registrerad med det tredje könet. Notisen finns dock inte på Fria Tidningens webbsida, men på RFSU kan man läsa mer om det hela.
Jag röstar för att Sverige också inför denna möjlighet så att guldfisken Bert-Bodil kan få sin könsidentitet respekterad.