När jag låg på stranden på Sardinien och grät.

Jag har varit död.

Nu lever jag.



Igår läste jag på nätet att Kristian Gidlund hade dött. Han blev 29 år gammal, lika gammal som jag.



För tre år sedan var jag väldigt nära att inte vilja leva.

Jag tyckte att allt var väldigt jobbigt. Att allt var svart. Jag trodde att nästan alla hatade mig.

Jag minns speciellt en natt när jag låg ihopkrupen i ena hörnet i min säng. Jag låg som i fosterställning. Jag tänkte att snart, snart kommer jag att bli helt ensam. Alla kommer att hata mig. Ingen kommer att fråga efter mig, ingen kommer fråga hur jag mår, ingen kommer att tänka på mig. Jag tänkte att det var som att jag skulle försvinna.

Jag trodde att jag skulle vara helt ensam resten av livet.

Jag kunde inte sova, fast det var det enda jag ville göra.

Varje sekund den natten var en kamp.



Jag åt knappt något. Det hade börjat några veckor tidigare med att jag inte tyckte att smörgåsar var gott längre, det liksom bara växte i munnen.

Inte ens en ostsmörgås med inlagd gurka var gott.

Jag var inte hungrig, i alla fall inte alls mycket. Det var jobbigt att tugga. Det var jobbigt att svälja. Det var inte gott med mat.

Jag kommer ihåg att en dag åt jag bara en tredjedels risifrutti, ett halvt ägg och lite tacochips.

 Jag kunde inte sitta upp utan halvlåg i soffan och åt.

Att äta en måltid tog sådär en tre timmar.

Det var också jobbigt att dricka. Bara att föra handen till glaset och lyfta det tog så mycket energi.

Att svälja vatten var jobbigt.

Jag tyckte att min katt Hilda var jobbig som gnällde och bara ville ha mat.

Och jag var så trött. Så trött. Så fruktansvärt trött.






Det var sommar. Jag och två kompisar hade pratat om att åka utomlands ihop.

Vi träffades hemma hos mig för att planera resan.

Jag berättade hur jag mådde.

De sa att detta fixar vi när vi kommer hem. "Vi ska hjälpa dig så att du får hjälp, Elin. Så här kan du inte ha det!"

"Men nu när vi ska iväg får du inte deppa så mycket."




Det var lättare sagt än gjort.

Dagen när jag fyllde 26 år gick jag upp väldigt tidigt, säkert någon gång vid 4. Jag kunde inte sova. Och jag hade nog heller inte sovit något den natten.

Vi åkte iväg till flygplatsen. En av mina kompisar lyckades flirta till sig drinkar till oss alla, för jag fyllde ju år.

På hotellet kollade jag Facebook, jag hade fått många gratulationer på min födelsedag, men jag grät. Kanske var det för att jag trodde att alla dessa människor snart skulle inse hur hemsk jag var och försvinna, en efter en.

Det var nog den värsta födelsedagen jag haft.

Men jag skrev på facebook att jag hade bränt min rumpa.



Jag grät på stranden på Sardinien.

Jag borde ju egentligen varit glad över att jag var ledig, att det var sommar, att jag var i ett varmt och soligt och underbart land, att jag var med två av mina bästa vänner, att det fanns god mat och god glass.

Jag som var ung borde vara glad och lycklig.

Men jag grät. Även på min kompis födelsedag. Jag försökte att "skärpa till mig", men det gick bara inte.

Allt var svart, allt var mörkt, allt var så påträngande. Det kändes som om en kall våt stickig filt tryckte ner mig, längre och längre ner. En tjock dimma omslöt mig och gjorde att allting kändes totalt utan hopp.

Alla människor var så jobbiga. Alla.

 Även solen var mörk.

Det fanns ingen ork, ingen energi. Jag tänkte hela tiden på hur svårt allt var, hur dåligt jag mådde.

Jag låg på en lång vit strand under solen i augusti på Sardinien och grät.




Mina kompisar försökte verkligen att peppa mig.

"Det här går att fixa. Du är stark. Vi hjälper dig."

Jag tyckte att de var jobbiga. De kunde ju inte förstå hur dåligt jag mådde.

Jag var arg på allt och alla.

"Elin, nu har du nått botten. Det kan bara bli bättre."

Vad hemskt! Men visst låg det något i det, tänkte jag. För nu var det verkligen ett helvete.

Det kunde bara bli bättre.

Men jag låg på stranden på Sardinien och grät.



Min bror hämtade oss på flygplatsen.

Det var en fruktansvärd stämning i bilen.

Min bror sa något om låten "Sexy bitch". Den hade jag pratat om tidigare under sommaren. Jag hade tyckt att den låten var väldigt bra.

Nu brydde jag mig inte.

Det var nästan helt tomt i kylskåpet. Jag var arg för att mamma inte hade handlat mat åt mig, fast jag hade ju i och för sig inte frågat om hon kunde göra det.

Och jag var ju inte hungrig.

En annan kompis sms:ade och undrade hur läget var, hon hade väl ingen aning om att jag mådde piss.

Jag skrev: "Jag orkar inte längre."

Hon kom hem till mig.

Jag grät.

Mina vänner som varit med på resan kom också. En av dem hade lyckats slita sig från killen som hon var så kär i.

Hon åkte till mig istället för till killen hon var förälskad i, killen som var förälskad i henne.

Vi kollade på foton från Sardinien.

Ett av dem var från när två av oss stod i vattnet. Mina kompisar sa att mina ögon var döda. Det fanns inget liv i dem.

Mina ögon var döda.

Jag vågar inte leta upp det fotot.



Jag orkade inte ta hand om Hilda, så min granne fick fortsätta ta hand om henne några dagar. Det frågade min kompis honom.

Jag ringde till min faster så hon kunde förklara hur jag mådde för mina föräldrar.

Jag skämdes så, jag kunde inte säga det själv.

Jag sa också till min faster att de absolut inte fick kontakta mig på något sätt, jag skulle kontakta dem när jag ville det.

Jag försökte sova hela tiden. Jag ville inte vara med. Jag ville bara försvinna.

Det gick ibland.

Men det gick inte att sova på nätterna då.

Jag ville inte dö. Jag ville bara inte leva. Precis så som Ann Heberlein skrev.

Pappa ringde flera gånger. Det var något som krånglade med min DVD, tror jag, och han ville väl hjälpa mig.

Till slut sms:ade han med stora bokstäver.

Jag blev arg. Jag svarade inte. Varför kunde han inte respektera att jag ville vara själv?



Jag var arg på alla.

Men den person som jag var mest arg på var mig själv.

Ingen verkade förstå. Allt var så lätt för dem. De hade det inte så jobbigt som jag hade det.

De hade inte rätt att försöka få mig att må bättre.

Det var ändå omöjligt.



Jag vågade inte gå utanför dörren.

Jag fick för mig att grannarna, att alla, hatade mig.

Jag kunde inte åka till affären. Det gick bara inte. Jag kunde inte. Det var omöjligt.

Det fick en av mina vänner göra i alla fall en gång.

En annan kompis kom med marknadsgodis. Bland annat teaterkonfekt.

Min syster övertalade mig om att gå på en fest för några jobbarkompisar som fyllt år. Det var medeltidstema och hon hade sytt en dräkt till mig.

Det kändes som om alla stirrade på mig. De tyckte nog att jag var värdelös. Men de frågade ändå hur jag mådde.

Det var nog bättre att befinna sig på festen än att vara helt själv.




Mamma kom med kasslergryta med ris och sallad trots att jag sagt att jag inte ville att någon fick komma.

Min syster ringde.

Jag sms:ade med mina kompisar. Jag skrev de hemskaste meddelanden. Allt var så hemskt. Jag var arg på dem. Jag var arg på alla.

Ni skulle prova att gå i mina skor.

Jag fick en prenumeration på Allas veckotidning av Farmor.



Jag började att jobba igen.

Jag var solbränd men utan liv i ögonen.

De märkte att jag inte mådde bra.

Men jag försökte ändå.

Jag frågade de gamla hur de mådde. Det kändes konstigt att försöka göra så de mådde bra när jag själv mådde så dåligt.

Jag gick in på vårdtagarnas rum och tog hand om tvätten när de andra ordnade med maten. Jag ville vara själv. När jag plockade ur disken kom en jobbarkompis och gjorde mig sällskap. Men jag ville göra det själv.



En kväll kom mina kompisar med presenter. Stora presenter. Ett staffli, akrylfärger, akvarellpennor, tillbehör. Ett kort med ett foto från resan.

Fotot föreställde en leende bartender som gjorde min mojito.

Jag blev lite glad.



En kompis sms:ade och försökte peppa mig till att orka gå till jobbet.

Jag sov några timmar på natten och vaknade sedan och grät. Jag grät när jag kom fram till jobbet.

"Allt är så konstigt", sa jag till mina arbetskamrater.

Jag ville inte gå tillbaka till min lägenhet och vara själv, men mina kompisar och min familj jobbade ju. Fast på ett annat sätt ville jag bara vara själv.

Jag ville nog på ett sätt vara kvar på jobbet, men jag förstod att det inte gick att göra när jag mådde så dåligt.

Jag fick en kram och sedan gick jag hem.

Jag mötte en tjej som jobbat natten i omklädningsrummet. Hon frågade hur det var med mig.

"Allt är skit!" sa jag.



Jag la mig i soffan. Jag slöt ögonen och försökte somna men det gick inte.

Jag slog på Tv:n, men jag kunde inte följa med. Jag satte på radion, men jag orkade inte lyssna. Jag försökte läsa en tidning, men jag glömde vad jag precis hade läst.

Det enda jag gjorde var att tänka på hur dåligt jag mådde.

Jag försökte att sova. Men det gick inte.

Mín chef ringde. Han var väldigt förstående.



En jobbarkompis började att chatta med mig på Facebook. Jag skrev att jag inte hade någon matlust men att det var lite gott med choklad. Jag skrev att jag inte brydde mig om tänderna nu, det var inte viktigt.

"Jag har hört att choklad gör så att man känner sig som när man är kär", skrev hon.

Jag åt lite choklad.

Men jag kände mig inte kär.



Det var otroligt jobbigt att diska. Att gå och ut och gå. Att duscha. Att äta.

Men jag gjorde det ändå.

Det kändes som att det stod mellan liv och död. Allt var på sin spets.

Jag sms:ade en kompis och skrev att jag inte visste om jag trodde på Gud, men undrade - om han nu fanns - kunde han hjälpa mig?

"Gud ser dig", skrev hon.

Min faster stöttade mig.

Jag ringde henne när det var som jobbigast.



Jag sms:ade med en kompis och skrev att jag hade gått ner i vikt.

Jag var orolig för att jag mest åt färdigmat. Det var väl inte nyttigt? Jag orkade inte laga mat. Men hon skrev att det var bättre att äta än att inte äta.

Hon tipsade mig om en utbildning som hon trodde att jag skulle gilla.

Jag orkade inte kolla upp den.

Det gick inte att tänka på sådana saker.



En av mina jobbarkompisar kom en gång med en blomsterbukett. Klockan var nästan 12 och jag hade på mig pyjamas och en lång kofta.

Hon kramade mig.

Blommorna var orangea. Jag kommer ihåg att jag tänkte att det var hennes favoritfärg.

Och de matchade bra till mitt rum.

"Gå du och lägg dig igen", sa hon.

Det gjorde jag.



Jag var hemma i min lägenhet. Jag kunde inte jobba. Jag kände mig värdelös. Jag trodde att alla skvallrade om att jag bara gick hemma och hade det bra. Att jag fick pengar utan att göra något. Att jag var en belastning för hela samhället.

Jag var en sådan som inte var värd något.

Det var val. Det var nära att jag inte gick och röstade. Jag tänkte att inget parti ville ha min röst. Och ville något parti hjälpa så värdeslösa personer som mig?



Mina kompisar skickade sms och försökte att få mig på bättre humör.

Det gick väl inte så bra.

En kväll tittade vi på film och åt bullar.

"Morgan Pålsson - världsreporter". Bullar som man värmde i ugnen.






Jag har varit på botten.

Mina ögon har varit döda.

Jag har varit död.

Jag låg på stranden på Sardinien och grät.

Men jag har kommit tillbaka igen. Jag fick hjälp.

Mina vänner, familj, släktingar, arbetskompisar, chef, grannar och bekanta hjälpte mig.

De ordnade så att jag fick hjälp.

De gav inte upp.

De gav sig inte av.



Jag är stark.

Jag har orkat ta mig upp från botten.

Jag såg ett liten korn av ljus i det enorma mörka stora.

Jag kravlade mig upp.

Det var otroligt jobbigt.

Men jag klarade det.



Nu lever jag igen.

Jag gillar smörgås med inlagd gurka, mozarellapizza, choklad och massa annat.

Jag gillar att umgås med människor. Jag tycker det är intressant att lära känna olika människor, för alla är intressanta.

Jag gillar att gosa med mina katter.

Jag läser artiklar på nätet, jag vill lära mig saker, jag vill veta hur världen hänger ihop.

Jag vill se världen.

Jag gillar att lyssna på musik.

Jag gillar att skapa.

Jag gillar att gå ut på promenad och jag gillar att jympa.

Jag gillar att spela spel, att diskutera, att flamsa, att prata allvar, att skratta.





Nu när jag tänker efter var det som att jag var död.

Ja, jag har varit död.



Jag har varit död.

Nu lever jag.