Vad ni än gör, börja inte banta!

 Jag vill uppmana alla att inte börja banta på något sätt, någon gång! Jag gick med i Viktväktarna hösten 2014, för mer än tio år sedan, och det ångrar jag mycket. Jag var inte överviktig enligt BMI när jag gick med (vad jag kommer ihåg), jag ville bli "lite smalare". Det har jag verkligen inte blivit, snarare tvärtom... Och jag fick en väldigt komplicerad relation till mat, sötsaker, motion och kroppen. Det är inte bara Viktväktarnas "fel", det finns många andra orsaker till det tror jag (till exempel vad hela samhället och media signalerar hela tiden, att "smal är bäst") , men ändå. All tid  som jag lagt på att väga hushållsost, räkna köttbullar, tänka ut hur många chokladbitar jag kan äta på fredagskvällen, redan på måndagskvällen, och så mycket mer, under mina perioder då jag kört Viktväktarna, har inte gjort det bättre. Jag har haft ångest inför att gå upp på vågen varje vecka, med coachen jämte, jag äger nu ingen våg, ser ingen vits med det. 

Forskning visar att bantning, eller vad man nu vill kalla det, inte leder till viktnedgång på sikt, bara en kortsiktig viktnedgång. Läkartidningen skriver intressant om att ämnesomsättningen går ner vid bantning, och om programmet Biggest loser, läs här ! Bantning och dieter är också en riskfaktor för ätstörningar, visar forskningen (läs till exempel här hos Läkartidningen). Är folk medvetna om detta? 

Alla människokroppar strävar efter, genom till exempel hormoner, att väga så mycket som den någon gång gjort. Därför är det svårt att gå ner i vikt och behålla vikten på sikt. I boken "Slutbantat" av Erik Hemmingsson kan man läsa om detta, han är en överviktsforskare. Kolla här: Slutbantat

Jag skulle ha läst mina egna blogginlägg innan jag gick med i Viktväktarna första gången. Tycker faktiskt själv att jag haft vettiga tankar om kropp, bantning och sådant, och dessa inlägg skrev jag innan hösten 2014. Jag förstår mig inte på mig själv....  

När jag började med Viktväktarna ändrade jag totalt sättet att se på mat, choklad, på allt jag åt, jag var ju tvungen att väga, räkna, mäta allt jag åt nästan... Det säger sig själv att det inte kan vara hälsosamt! Och att inte äta när man är hungrig, vilket man när man håller på med bantning är tvungen till, känns fel! Man ska ju försöka lyssna på sin egen kropp, på dess signaler, så tänker jag nu. 

Man blir på sikt mer fixerad vid det "förbjudna" när man håller på med dieter, man vill väldigt gärna ha det man inte kan få... I mitt fall har choklad varit en sådan grej, jag har fått jobba med det mycket efteråt. 

Jag kommer ihåg en lördag där jag var på en tacokväll med min bror och hans kompisar. Jag höll på med Viktväktarna då, och hade bestämt mig innan för att jag skulle äta två tortillas med fyllning, tacos alltså. Men när jag ätit mina två fortsatte de andra äta, och det var fruktansvärt att titta på. Det är lite komiskt så här i efterhand att tänka på... Och jag undrade hur de andra kunde vara så smala, när de åt så "mycket". Saken var väl den att jag åt väldigt lite då, inte att de åt mycket liksom. 

Förra vintern och våren gick jag med i ett program lett av en coach i initiativt ätande, vi träffades till exempel varje måndagskväll, ett litet gäng med tjejer, via Zoom. Här kan man läsa om vad intuitivt ätande är.  Jag kopierar in en del av vad som står på sidan: 

"Vi föds med en instinktiv förmåga att känna hunger och mättnad och en vilja att respektera dessa signaler. En bebis gråter när den är hungrig tills mat kommer och vänder sedan bort huvudet när den är mätt. När vi blir äldre så lär oss av våra materfarenheter och får så en erfarenhetsbaserad kunskap om hur olika mat får oss att må, det är den kognitiva biten. Vi vet att om vi bara äter glass till lunch så orkar vi inte eftermiddagen något vidare. Till detta kanske vi lägger till lite enkel näringslära, till exempel att kroppen mår bra av att få i sig både kolhydrater, fett och proteiner i en måltid. Intuitivt ätande är på så sätt ett samspel mellan vår instinkt, alltså kroppens signaler, och våra tankar och känslor."

Dietkulturen som finns i vårt samhälle förstår denna instinkt. Jag tycker att programmet hjälpt mig mycket, och att effekten kommit ett tag efteråt, men jag jobbar fortfarande på att få en normal och balanserad relation och syn på mat. Det kostade rätt mycket, men inte mer än tapetseringen av vardagsrummet ;-), och det var helt klart värt pengarna! Aftonbladet skriver också om vad intuitivt ätande är.

Jag uppmanar alltså er: BÖRJA ALDRIG NÅGONSIN BANTA!!!

För tio år sedan bråkade jag med feminister

Kom att tänka på att jag för sådär tio år sedan (2014) diskuterade mycket med feminister på internet. Jag hade mycket tid då jag var sjukskriven, på grund av akut stressreaktion, och så här efteråt tänker jag att det kanske inte var så smart att sitta så mycket med mobilen och diskutera och ifrågasätta på instagram, bloggar och så vidare. Men i alla fall, det gjorde jag.

Jag kommer ihåg att Fanny Åström skrev om automatiserat barnafödande, hon menade att graviditet och förlossning var den grövsta, mest ultimata, formen av kvinnoförtryck, därför skulle hela graviditeten ske genom en maskin. Hon tyckte att samhället skulle bekosta detta, att samhället var skyldigt att göra det för kvinnorna. Jag höll inte med, har förstått att graviditet och förlossning ju kan vara väldigt farligt, men tycker ändå inte att det är värdigt eller rimligt att hela graviditeten sker i en maskin. Hur bra kan det bli, och det måste bli väldigt, väldigt dyrt (sjukvården har en massa problem redan nu med vårdköer och så vidare, ska vi då lägga en massa resurser på detta?). Dessutom kommer ju inte i så fall alla kvinnor få ta del av det, mest vita kvinnor i västvärlden. Jag tyckte inte heller att det kändes etiskt eller värdigt för varken barnet eller kvinnan, jag förstår att många kvinnor tycker att graviditeten är väldigt fin och inte vill vara utan den upplevelsen. 

Senare har jag förstått att det inte var hennes idé från början, det var en amerikansk feminist som skrev om det för ganska länge sedan, men nu kan jag inte hitta det när jag googlar (tror jag läste det i en bok). 

Jag kommenterade några gånger tror jag på Fannys blogg, sedan blev jag blockerad där. När man kollade kommentarerna var de flesta sådana som höll med om hennes åsikter, hon verkade inte vara intresserad av någon som helst diskussion eller debatt där, det var lite av en envägskommunikation. Likadant var det på hennes Instagram och Twitter. 

När man nu googlar på "Fanny Åström" kommer man till hennes blogg där det står "Kom i kontakt med ditt inre hat". Bloggens senaste inlägg är från november 2023. Jag följde henne innan på Instagram, såg att hon och hennes flickvän väntade barn. Frågade i en kommentar Fanny hur det hade gått med detta med automatiserat barnafödande, hon svarade att det inte var möjligt än. 

Jag tyckte även det var dumt av henne att kalla Blondinbella (numeraIsabella Löwengrip) för hen, då Isabella hade skrivit eller sagt att hon inte gillade att bli kallad för det.Fanny respekterade inte Isabella. Man kan tycka vad man vill om Isabella, men om hon inte vill bli kallad hen ska man väl inte kalla henne det. 

Det var inte bara med Fanny jag försökte diskutera då. Det var mycket prat om manshat, att det var bra för kvinnor att känna hat mot män, en del i deras kamp. Jag höll inte med, tyckte inte att det verkade konstruktivt att hata halva jordens befolkning (numera är det tydligen lite fler män i världen totalt sett dessutom, förut var det fler kvinnor). 

Jag hade gått på folkhögskola i ett år innan detta (något av det bästa jag gjort, underbart, många intressanta diskussioner, jag slapp laga mat och diska på vardagar, och fantastiska fester) och hade väl blivit påverkad av alla "vänstermänniskor" där (jag tycker själv att jag är mer vänster än höger, men där var det en del som var väldigt, väldigt vänster, speciellt i min klass, vi gick en kurs om bland annat mänskliga rättigheter så det var väl inte konstigt), så jag började intressera mig för partiet Fi, var till och med på ett möte med dem i Göteborg. Jag tyckte att det verkade som ett bra parti i början, men efter ett tag insåg jag att det var mycket prat om manshat där också. Sedan förstod jag att det partiet inte verkade befinna sig i verkligheten, de verkade inte till exempel ha kollat om alla deras förslag gick att finansiera. 

Jag har råkat ut för en del negativa saker som män gjort, men också blivit dåligt behandlad av kvinnor. Det finns kvinnor som misshandlar män också, jag har varit med om när en kvinna psykiskt misshandlande sin sambo, en man, det var väldigt obehagligt. Jag ser det inte som konstruktivt att kvinnor ska hata män (då skrev folk "hata på män", men jag tycker att det ser så fult ut så jag vill gärna inte skriva det), är det inte bättre att försöka samarbeta med män för att få igenom förändringar? Alla vinner ju på jämställdhet, även män.   

Jag tänker att man kan väl hata män ett tag, sedan får det vara bra, då får man gå vidare! (Jag sitter och skrattar samtidigt som jag skriver detta...)

En feminist som var väldigt aktiv i debatten om manshat var Lady Dahmer, hon var då även aktiv på Twitter, hon retweetade ett av mina inlägg om just detta (har jag för mig), men hon tog det ur sitt sammanhang. Jag hade skrivit flera så kallade tweets efter varandra som hörde ihop, man fick inte använda lika många tecken som nu, och hon retweetade en av dessa, och utan sammanhanget kunde det verka som att jag tyckte något annat liksom. Flera av hennes följare retweetade, folk kommenterade om hur dum jag var, hur fel jag hade. Jag tyckte att det var ganska jobbigt. 

Även Underbara Clara skrev om manshat och var lite väl "radikal" då tyckte jag. 

Sedan kan jag tycka att det var fel av Lady Dahmer att i ett inlägg på sin blogg skriva att en av hennes söner var en "liten kvinnoförtryckare" (vet inte om det hände just 2014, det kan ha varit tidigare eller senare ). Kommer inte ihåg hur gammal han var,  kanske runt 5. Hon lade ut en bild på honom och skrev typ "här sitter den lille kvinnoförtryckaren". Ett barn kan inte vara en kvinnoförtryckare tänker jag, och jag tycker att det är fel att använda sina barn i sin "politiska kamp" (hon var/är verkligen inte ensam om det). Lady Dahmer hade väldigt många läsare på sin blogg (nu när jag kollar är det senaste inlägget från 2019, men hon har väldigt många följare nu på Instagram). Några år efteråt när jag försökte hitta detta blogginlägg var det borta, hon måste ha raderat det.  Men internet glömmer inte!

Kommer ihåg att sommaren 2014 skrev Fanny Åström ett blogginlägg om att hon "firade 30 år av patriarkalt förtryck" (kommer inte ihåg om hon fyllde just 30). Jag tyckte att det var så sorgligt. Att man tänker på hela sitt liv som ett enda stort förtryck, man ser väl sig som ett offer hela tiden då. Hur bra är det? Vad leder det till? Är det något konstruktivt? Skrev hon det bara för att provocera?

Jag köpte förresten en målning via Instagram av Fanny, tror det var för något år sedan. Hon målar väldigt fint tycker jag, och denna passar så bra till mina gardiner i köket. 

2014 sommarpratade Kakan Hermansson, hon använde så himla många begrepp och ord som var nya för mig, det tyckte jag också var ett problem, att så kallade "vänsterfemininster", eller vänstern över huvud taget, använde (och använder, förstår jag det som) sig av ständigt nya uttryck, begrepp, förkortningar, ord, det kommer hela tiden nya. För att hänga med i debatten måste man googla hela tiden och plugga på om vad de betyder. Man hinner knappast med att jobba eller ta hand om hus eller hem, om man ska försöka delta i vissa debatter på nätet. Om man råkar använda fel benämning blir man kallad okunnig, ignorant eller liknande. Jag tycker att det är elitistiskt, det stänger ute så många. Är det rimligt? Är det bara de som har som jobb som till exempel journalister, influencers, de som har tid att läsa på, som ska få delta i debatter?

Sedan var det så motsägelsefullt att det 2014 stod på Fannys blogg att hon var kommunist, samtidigt som hon tiggde pengar via Swish (för sitt arbete med bloggen eller liknande skrev hon). En del på instagram som påstår sig vara socialister, mot kapitalism och så vidare, har samtidigt samarbeten med företag via Instagram. Jag förstår att de måste få in pengar på något sätt, men det är väldigt motsägelsefullt tycker jag.   

Jag blev kallad en massa saker när jag försökte diskutera feminism på nätet då, till exempel att jag hade "internaliserat kvinnohat" i mig. Som jag förstår det betyder det att samhället och patriarkatet har påverkat kvinnor till att hata sig själva som just kvinnor.  Det tycker jag är ett så konstigt begrepp. Självklart påverkar samhället alla, men man kan ju inte gå runt och tänka om sig själv och andra att det man säger, tycker, gör, att man gör det på grund av något sorts internaliserat hat. Det finns även det som kallas internaliserad funkofobi, internaliserad sexism, internaliserad rasism, internaliserad transfobi (som det pratades om i Nyhetsmorgon i TV4 för någon vecka sedan) och säkert många fler. Ska man inte anta att folk menar det de säger, och vem har rätt att säga till någon att "du säger det för att du hatar dig själv"? Jag tycker att det blir så himla märkligt...   

Nu kom jag att tänka på en lärare som vi hade när jag pluggade folkhälsovetenskap för länge sedan, hon var lärare i någon kurs om kön och genus. Hon sa att allt som en människa är, förutom hennes känslor, är konstruerat, av samhället, normer och så vidare. Det har jag tänkt en del på sedan dess. Jag tycker inte att det är rimligt att man ska gå runt och tänka att allt med en (och alla andra) är konstruerat. När vi pratade om detta när jag gick på folkhögskola (tror det var då) var det en tjej som sa att till och med känslor var konstruerade, det tror inte jag på. Vem är man om allt är konstruerat? Vad är meningen då? Jag tror att jag skulle bli tokig om jag gick och tänkte att det var så. Sedan förstår jag ju att samhället och massa annat påverkar en.  

Numera följer jag inte så många "politiska konton" på Instagram. Jag vill mest se mysiga bilder av pyssel, blommor, bakning till exempel när jag går in på Instagram, så jag har avföljt en del konton där det var mycket diskussioner. Jag använder inte sociala medier på det sätt som jag gjorde tidigare, jag ser nu att det inte var så konstruktivt att försöka diskutera och ifrågasätta på det sätt jag gjorde. Jag har Twitter (nu kallas det X), som jag tycker är mer polariserat, men det har blivit bättre efter att man införde att man kunde "gilla" inlägg, jag tycker att det är en ganska trevlig plats för det mesta, jag har avföljt en del konton även där.  

För att avsluta, jag kallar mig feminist. För feminism står i grunden för, enligt NE, "en social rörelse för jämställdhet mellan kvinnor och män, och enligt Wikipedia "en samling rörelser och ideologier vars målsättning är att kvinnor ska ha samma rättigheter och möjligheter som män och där feminismen verkar för kvinnors politiska, ekonomiska och sociala rättigheter".