Ett bokslut inför 40-årsdagen, del 3 - vad jag lärt mig

Jag hade tänkt skriva flera blogginlägg inför min födelsedag. Ville ha med så många saker. Så är det väl med mig, antingen allt eller inget. Men jag kände sedan att jag blev lite stressad, ville inte ägna hela semestern åt att sitta vid datorn....Så nu tänker jag att jag fortsätter med det viktigaste inlägget... Sedan får vi se om jag fortsätter med fler. 

Jag har med åren lärt känna mig själv mer, vet nu mer vad jag gillar och vad jag inte gillar. Jag har börjat förstå att jag behöver återhämtning för mig själv hemma samtidigt som jag behöver stimulans, till exempel genom att träffa folk och göra utflykter ibland. Jag har kommit fram till att jag är mer introvert än extrovert. 

Gått från att älska Viktväktarna, till att hata Viktväktarna. Gått på svartklubbar i Barcelona och Hurghada (inte min idé, jag hängde bara med ...), samtidigt som jag försökt gilla att sticka bönesjalar i kyrkan (jag ville vara en sådan person som gillade det, sedan insåg jag att jag inte tyckte det var så kul, tog inte ofta fram stickningen hemma till exempel, så jag slutade med det). 

Jag i Sahara, 2009. 

Jag har fått höra av en demenssjuk gammal kvinna att jag var en sådan som ”tänker väldigt mycket”. Det kan man verkligen säga, men det har varit värre, jag grubblade och funderade och ältade saker mycket mer tidigare. Nu försöker jag kanalisera tankarna på ett annat sätt. 

En demenssjuk man sa en gång att vi skulle rymma och gifta oss. Samtidigt har jag blivit kallad fruktansvärda saker på nätet, efter en insändare i lokaltidningen (innan jag skickade in den läste jag på hemsidan att man modererade alla kommentarer, det verkade inte stämma insåg jag efteråt). Jag har klarat av högskolestudier i psykologi (där psykobiologi ingick), etnologi, folkhälsovetenskap, samtidigt har jag ganska svårt att hålla ordning hemma och har urdåligt lokalsinne… 

Jag gillar inte så kallar dösnack (kallprat heter det väl också), jag gillar mer att prata om stora frågor, meningen med livet, politik, religion, livet och döden, musik, filmer, böcker och så vidare, men jag har insett nu att man behöver kunna prata om väder och sådant, i alla fall ibland. En gång för länge sedan funderade jag på att gå speeddating, tänkte då att jag skulle fråga med en gång varje kille vad han tyckte om sd. Då sa en kollega ”nej, det får du inte, Elin, tänk om hans mamma röstar på sd”. Jag tänkte att det kunde bli en bra start på daten, att man kunde få igång ett intressant samtal typ. Jag har dock senare förstått att det inte kanske är så bra att fråga en sådan sak, till någon som man aldrig träffat tidigare (så här i efterhand är det hela väldigt komiskt inser jag). Förresten gick jag aldrig på speeddatingen då (jag gjorde det förra sommaren, det var intressant och roligare än jag hade trott). 

Nu har jag insett att ingen mår perfekt hela tiden, att ingen är lycklig hela tiden (även om kan verka så med tanke på på sociala medier). Alltid finns det något som kan bli bättre. Jag mår i det stora hela bra nu, är nöjd med mitt liv och är tacksam för min familj, vänner och jobb, mina katter, och känner att jag har ett rikt liv med roliga intressen osv. 

För några år sedan önskade jag att mitt liv var annorlunda, jag kände att jag inte hunnit med så mycket som andra i min ålder, jag hade ångest en del nätter, kunde inte sova. Ringde till och med jourhavande präst några nätter. Men sedan insåg jag att jag har ett bra liv just här och just nu. Jag behöver inte förändra det.

Och jag insåg också att jag hunnit med en massa saker. Diskuterat om det är så bra med diktatorer med en tjej från Cuba som hade en bar i Cádiz (tror inte tyvärr att baren finns kvar, den hette Bar de Cuba), varit med och arrangerat fester på Billströmska folkhögskolan på Tjörn, fått en stor rostig spik i foten när jag var sådär 11 år, fått ett stort runt brännbollsracket i huvudet också (inte så trevligt), blivit biten av en liten katt (Megamiss av minimiss), blivit rånad på en väska med bland annat pengar och körkort i Granada, Spanien (jag vrålade då ut "Jumlar", ett svärord jag aldrig annars brukar använda, undrar om tjuven förstod mig...), varit med i radion några gånger, i tidningen också, fått en t-shirt från ett band på en punkkväll i Mariebergsparken (ville testa det, en kompis frågade, det var kul, men jag kommer inte gå på punkkonserter fler gånger, inte riktigt min grej), börjat tro på allvar på Gud, skyfflat massa jord när jag sommarjobbade som vaktmästare i en närliggande kommun, lärt mig älska kaffe via mitt jobb inom äldreomsorgen, gått vilse ett antal gånger, däribland i gymnasiet under en orienteringstävling, tydligen hade de ropat ut mitt namn i högtalarna till och med (jag trodde jag var smart, skulle bara springa lite till höger, måste sprungit alldeles för långt, förstod inte alls var jag hamnat, kom ut i ett bostadsområde, som tur var hittade gympaledaren sedan mig med bil) och en massa annat... Dessutom, jag har hittat ett jobb som passar mig perfekt!

På insidan av min ytterdörr. 

För ungefär 14 år sedan var det riktigt jobbigt, läs gärna här: När jag låg på stranden på Sardinien och grät, jag hade kämpat så länge, jag insåg en natt att jag kämpat i halva mitt liv, och trots att jag försökt få hjälp, trots att jag flytt till andra länder och försökt på flera andra sätt, hade inget egentligen förändrats. Jag blev så arg på mig själv, jag trodde det var mitt fel. Det var därför förstår jag så här i efterhand som jag hamnade i en stor kris. En depression. Till och med solen var svart. Till och med min katt Hilda var jobbig. Inte ens en smörgås med ost och inlagd gurka var god. 

Men det är bra med kriser (som min kompis sa då, det kunde bara bli bättre). Då förstår man att man behöver göra förändringar (om inte man fastnar och då blir bitter, eller vad tror ni?). Jag har lärt mig mer om hur jag fungerar, vad jag behöver för att må bra. Har ingen åldersnoja, men det kanske kommer. Jag är nöjd med mig själv och med mitt liv.

Som Håkan Hellström sjunger: Man måste dö några gånger för att kunna leva. Och som Laleh sjunger i Colors: "Just because it´s black in the dark, does´nt mean there´s no colors".

I ett tv-program för länge sedan var det en konstnär som sa att hon försöker utnyttja "misstag" som hon gör när hon målar, hon försöker skapa något nytt av det. Det tänker jag att man kan använda i hur man ser på livet och vad som händer i det, kroppsliga och själsliga ärr kan man försöka vända till fördelar, något att lära av. Så försöker jag tänka! Någon som vet vem konstnären kan vara? Jag tror att det kanske kan vara Helene Billgren, men jag är inte säker.

Jag är alltså nöjd med mitt liv. Man skulle bara ha mer tid, mer tid till att läsa böcker, lyssna på radio, utforska nya platser, diskutera med människor, gosa med katter, kolla på filmer och pröva på saker...